Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag har faktiskt aldrig upplevt mig som en rädd person, men jag börjar mer och mer inse att jag kanske är det. Vilken jäkla märklig upptäckt. En sak har jag vetat om länge, och det är min rädsla för att bli övergiven. Men det finns minst en sak till jag är rädd för, och det är både fram- och baksidan på ett mynt.

I korthet kan man säga; jag är rädd för att lyckas, och jag är rädd för att misslyckas – och jag är rädd för att stanna kvar i situationen. Snacka om drygt moment 22. Hur tusan tar man sig ur den ekvationen?

Efter att ha varit såpass dålig som jag har varit, under såpass lång tid, är jag van vid ett state of mind, så att säga. Jag vet vad jag har, men vet inte vad jag får om jag gör någon som helst förändring. Det är tryggt att vara på det här stället, oavsett hur jävla tradigt och eländigt det är.

Det ska i ärlighetens namn sägas att jag är på god väg att ta mig förbi mina rädslor. Men det finns ändå saker som är värda att fundera på. Som till exempel varför jag är rädd för att lyckas med någonting.

Jag tror att den största rädslan är att misslyckas. Om jag lyckas med någonting finns risken alltid att jag misslyckas efteråt. Eller att det lyckade blir ett misslyckande. Eller att det jag lyckas med tas ifrån mig.

Om jag dyker ännu djupare ner, så tror jag att det kan vara så att jag fortfarande tror att jag inte förtjänar bättre än såhär.

Men faktum är att även den inställningen hos mig själv har börjat förändras. Jag börjar känna att jag förtjänar allt som livet har att erbjuda, och mer därtill. Det kräver en sjujävla massa tankearbete för att nå dit, men jag har också kämpat för det.

Dock är ingen av dessa rädslor hos mig helt borta och de kanske inte heller kommer att försvinna helt – någonsin. Men det måste få vara ok. Så länge jag är medveten om dem så är det betydligt lättare att kontrollera det hela. Det som är intressant är ju att inte låta sig kontrolleras av sina rädslor.

Jag kan inte låta bli att fascineras över hur jag, nästan dag för dag, märker hur alla trasiga delar av mig själv en efter en reser sig upp och smälter in i helheten av det som är jag. Det här är ytterligare en sån del. Och seriöst, gott folk – ni kan inte ens föreställa er känslan av att byggas upp efter att ha varit så trasig som jag har varit.

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle komma till den här punkten. Eftersom jag nu upplever att det här bara är början på vad som kommer att bli ett fantastiskt liv, kan jag säga att den känslan och det livet i många, många år har känts totalt ouppnåeligt. Jag har verkligen trott, på fullt allvar, att mitt liv inte skulle bli bättre än det har varit – och det har varit riktigt jävla crappigt.

För detta är det omöjligt att vara något annat än tacksam. ♥

 

  • 7
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

by Transposh - translation plugin for wordpress