Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Dock inte i kombination, vill jag påpeka innan jag sätter igång. För den som inte lagt märke till det pågår det otroligt mycket i mitt huvud just nu. Därav mängden inlägg som bara rinner ur mig. 😀 Ni får leva med det, helt enkelt.

Pappa

Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt att jag är särskilt lik min pappa. Detta trots det faktum att det är med honom jag har bott. Han har alltid påpekat hur mycket jag liknar min mamma, och det har liksom fått ta överhanden i min skalle.

På senare år, och framför allt det senaste året sen han dog, har jag dock noterat att jag visst är lik min pappa. Han har influerat mig betydligt mer än jag trodde, vilket är rätt intressant.

Min pappa var en väldigt materialistisk man. Hans värld var fysisk och han ville njuta av livet i så hög grad det bara gick. Ni vet; god mat, whisky, cigarerrer, trevligt sällskap och så vidare.

Eftersom jag har varit så upptagen med att gå runt och vara bipolär av mig, har jag inte alls förstått mig på det här. Jag har tyckt att han till stor del varit rätt ytlig, saknat förståelse för hur jag fungerar (vilket jag i och för sig också tror att han inte förstod, heller), och inte känt att vi varit kompatibla med varandra.

Dock; nu när jag själv är i bättre form än jag varit på åratal sinom åratal, känner jag att jag börjar ställa högre krav på hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag vill inte ha vare sig whisky eller cigarrer, men jag vill ha högre livskvalitet. Sen kan man ju diskutera vad livskvalitet innebär, för det skiljer sig nog åt mellan individer, misstänker jag.

Utöver det har jag av min pappa bland annat lärt mig att vara principfast på gränsen till dum, när det gäller vissa saker. Vi har nog varit det om olika saker, men principfasta nonetheless.

Sen har jag upptäckt en sak jag aldrig någonsin har tänkt på förut. Jag är vansinnigt lik min mamma till utseendet – alla som går i rakt nedstigande led från mormor är otroligt lika varandra, även min morbror. Pappa, å sin sida, blev mer och mer lik farmor ju äldre han blev. Jag har aldrig sett mig som särskilt lik någon på pappas sida – men så för ett tag sen insåg jag att jag tror att jag har samma långa överläpp som min pappa hade. Bortsett från att den är väldigt lång, tycker jag ändå att det är lite småkul att hitta sätt jag är lik honom på.

Även en lång överläpp.

the Secret

Idag när jag satt och skrev ett inlägg på Sockermissbrukaren.se, slog det mig att fan – när man startar upp sin tacksamhet är det ju stört jävla omöjligt att veta vad det får för konsekvenser. Nu menar jag konsekvenser på det positiva viset, inte negativa sådana. Jag lovsjöng nämligen min frys i det här inlägget, och hur glad jag är att jag har möjlighet att ha så mycket mat hemma. När tacksamheten slogs på, slogs även tanken om detta med oanade konsekvenser upp.

Sådant jag kan tänka mig kan komma att hända som ett resultat av min tacksamhet inför min frys är att jag till exempel kommer att ha så mycket mat att jag inte har plats för den, ens med min stora frys (som för tillfället är rejält välfylld), vilket i sin tur kan resultera i att jag nödgas (!) känna mig generös och skänka bort mat. Det ska tilläggas att jag gillar att vara generös och försöker att vara det i den mån jag kan. Det är inte ofta och inte i särskilt hög grad av förklarliga skäl, men när jag kan vill jag gärna vara generös.

Det märks väldigt tydligt, tycker jag, att det verkligen är läge att köra igång med the Secret just nu. Jag har som sagt var pysslat med detta tidigare, men då har jag mest fokuserat på vad jag vill ha, försökt känna tacksamhet för det trots att det ännu inte varit mitt, och så vidare. Nu är jag äldre och förhoppningsvis aningens klokare – för att inte tala om friskare. Det har aldrig tidigare slagit mig att tacksamheten i sig faktiskt ger konsekvenser som man kanske inte anade från början.

Det är en rätt intressant insikt, måste jag erkänna. 🙂

Jag tar det i min takt, men jag måste säga att jag är både glad och tacksam över att jag har kommit förbi den spärr som suttit i vägen i många år genom min bipolaritet. Det här känns onekligen som ett steg på vägen mot ett mer eller mindre fullt tillfrisknande – och det är tamejfan ASCOOLT!

Om det är någon annan som precis nu också ger sig ut på den här resan – låt mig gärna veta! Det vore jätteroligt att ha lite kontakt och utbyta tankar, känslor och erfarenheter.

Puss så länge! ♥

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet