Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det finns de som mer eller mindre anklagar mig för att vara för snäll och ödmjuk för mitt eget bästa, och det kan nog ligga en hel del i det. Jag har en tendens att alltsom oftast backa när jag tycker att det är viktigare att någon annan får ta plats än att jag själv gör det – och det händer oftare än inte. Det här är, efter vad jag har läst mig till, ofta resultatet av att ha växt upp med en eller två föräldrar som inte kunnat tillfredsställa ens behov på ett bra sätt.

Och så är det ju för mig.

Personligen tycker jag att ödmjukhet oftast är av godo. Varför ta plats om och när någon annan behöver utrymmet bättre, liksom? Däremot blir det ju ett problem när man backar alltför ofta och inte ens törs ta den plats man har själv. Då finns det ju inget utrymme kvar alls för den egna personen. Så har det varit för mig i väldigt hög grad – och jag är van vid att det är så. För mig är det ett naturligt tillstånd.

Jag gissar att det också är ett av skälen till att jag varit så sjuk som jag har varit. Jag har låtit andra köra över mig, trots att det inte har känts bra. Jag gör det delvis fortfarande, även om jag tycker att jag blir bättre på att sätta stopp.

Det jag däremot fortfarande behöver öva mig på är att våga ta min egen plats. Att lära mig att det är ok att jag finns, att jag kräver mitt eget utrymme, och att andra faktiskt också kan flytta på sig. Det är liksom inte min livsuppgift att ge andra plats på min egen bekostnad.

Jag vill poängtera att det här går betydligt djupare än man kan tro vid en första anblick. För mig är det fullständigt onaturligt att kräva att andra respekterar mina gränser. Jag är uppväxt med en mamma som krävde att hennes behov blev tillgodosedda och fullständigt sket i alla andras behov, och en pappa som klev över varenda gräns jag hade och fler därtill, utan att be om lov. Att sätta mig själv i bakersta rummet kommer lika naturligt för mig som det gör för dig att andas.

Detta är en konsekvens av att som barn växa upp med föräldrar som inte vet vad de håller på med. Det är något som sätter sig så djupt att åtminstone jag inte varit riktigt medveten om det förrän.. tja, de senaste kanske två åren eller så. Det är inte heller något som går att förändra över en natt.

Fan, det får mig att fundera över lite andra saker. Nämligen är det så att om man ser mig, så tror jag inte att ödmjukhet är det första man tänker på. Jag klär mig nästan uteslutande i svart, har en tydlig, rätt alternativ stil, jag har synliga piercingar och tatueringar – jag tror att jag syns.

För att skydda mig själv har jag under många, många år antagit en attityd som jag tror inte nödvändigtvis, alltid, lockar till kontakt. Detta har jag gjort av nödtvång, eftersom jag är så undfallande och backar så fort nån nyser åt mitt håll. Mitt skal har varit och är fortfarande så mjukt att jag varit tvungen att hitta något sätt att skydda mig på. Trots att jag är över 40, finns det människor som verkligen råglor när jag (och min hund) passerar, det finns folk som viker undan när jag går förbi.

Attityden har stor betydelse – uppenbarligen.

Vad det handlar om är alltså att när något i ens skalle tippar över åt nåt håll, behöver man hitta sätt att kompensera detta. Det här med ödmjukhet som går till överdrift och är till min egen nackdel är alltså något jag känt mig tvungen att kompensera på ett sätt som gör att jag, åtminstone för somliga (är jag hyfsat säker på) upplevs som otillgänglig.

Även om jag trivs rätt bra med mitt sätt att vara på, är det kanske något att fundera över i vilket fall. Faktiskt. Det kanske slutar med att jag upphör med att känna mig generad av att begära mitt eget utrymme och plats – who knows!? 🙂 Jag tror att jag är för gammal för att hitta en ny stil (ni som känner mig; rosa angorajumprar, vita pumps, knäkorta dräktkjolar – vad säger ni? 😀 ), men som sagt var – jag trivs väldigt bra med mig och det sätt jag presenterar mig själv på.

Fan, hörrni. Personlig utveckling rockar. ♥

 

  • 5
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation