Rubriken är ett citat från tv-serien Doctor Who, avsnittet som heter Don’t blink med David Tennant och Freema Agyeman och några till. Jag tycker att det är en rätt bra beskrivning på det jag tänkte skriva om idag – nämligen min tillfrisknadsprocess, såsom den har sett ut och fortfarande ser ut. För jag befinner mig fortfarande i den, trots allt.
Min tillfrisknandeprocess har aldrig varit en rak tidslinje. JAG är inte en rak linje. Jag består av många linjer som löper jäms med varandra. Ibland korsar de varandra eller trasslar ihop sig för att en stund senare trassla ut sig igen.
Jag har beskrivit en liknande situation tidigare (för länge sen) med att hela jag var så trasig att jag hela tiden fick sätta dit mentala plåster medan tio nya skärvor rasade på ett annat ställe.
Ungefär så kan man beskriva även detta, fast det är något helt annat och ser inte likadant ut i mitt huvud.
Snarare som i att… om jag tycker att jag börjar få koll på EN sak, så halkar jag efter med en annan. Om vi tänker oss att vi har handen full med plockepinn och alla pinnar ligger ganska jämnt och snyggt – ingen pinne sticker ut nämnvärt längre än den andra. I ett sånt läge har vi bra koll på oss själva, vi har balans och ingenting väger över till nackdel för något annat.
Mitt plockepinn som jag håller i handen består av pinnar som i lagom takt skjuter ut längre än andra, som då hamnar längre bak. Det är som att jag klarar av att fokusera på en sak i taget att utvecklas med, varpå allt annat hamnar i bakgrunden och trycks undan. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt eller betyda att jag är underutvecklad, bara att det för tillfället hamnar efter, i skymundan.
Som exempel kan jag ta detta med att jag börjat bry mig om hur jag ser ut på ett helt annat sätt än jag gjort på många, många år. Då tappar jag fokus på hur det ser ut hemma – jag har till exempel inte dammsugit på säkert en månad. Nu måste jag försöka ta tag i den biten av mig själv igen, för att min hund kommer att börja släppa päls snart vilket innebär att jag kommer att smälla av om jag inte dammsuger.
Det är min förhoppning att allt fler saker ska falla på plats och att det ska bli jämvikt mellan olika delar i mitt liv. Men faktum är att det blir mer och mer balans även där, och det är oerhört glädjande för min alldeles egna, personliga del.
Blir jag någonsin “perfekt”?
Näh, såklart jag inte blir. Ingen är väl perfekt?
Men däremot kanske jag blir så balanserad och funktionell att jag faktiskt kan leva ett gott och vettigt liv, i stället för den bara nästan-existens jag har haft under alla de här åren.
Så där har ni min förklaring på uttrycket wibbly-wobbly, timey-wimey, när jag använder det om mig själv i fråga om mitt tillfrisknande. 😀
Doctor Who är himla bra på det viset, med många bra uttryck man kan använda i både tid och otid. ♥