Jag skrev natten till idag om insikten jag hade angående hur jag reagerar när jag träffar någon jag blir intresserad av – jag blir rädd att hamna i en beroendesituation. Idag tänkte jag vidareutveckla det, nu när jag haft lite tid på mig att fundera över det hela. Det är som vanligt lite halvlångt och halvtradigt, men det får vara så. 🙂
Först handlar det om hur jag har ägnat mitt liv åt att relatera till mina föräldrar. Min mamma var ju som bekant väldigt speciell på så många dåliga sätt hon bara kunde. Hon band oss barn till sig så hårt att i alla fall jag tappade min identitet och den del av mitt liv jag delade med henne cirkulerade omkring – henne. Hennes kärlek fick man bara om man tillbad henne och var lojal in absurdum. Så fort man nyste åt fel håll eller ens tänkte att hon hade gjort något fel, riskerade man att hon sade upp bekantskapen med en. Det var inte ovanligt, kan jag säga – bland annat sade hon upp bekantskapen med min morbror när jag var runt tio år gammal. De hade fortfarande inte träffats den dag hon dog, cirka femton år senare.
Alla vi barn, och förmodligen alla som stod mamma nära på ett eller annat sätt, befann sig på ett eller annat sätt i en beroendeställning till henne. Att vi barn gjorde det är inte så konstigt – barn är alltid beroende av sina föräldrar. Det som är konstigt är den grad av beroende vi befann oss i, för den var vare sig naturlig eller hälsosam.
Jag ska inte gå in alltför djupt på detta nu – jag har skrivit om min mamma tidigare. Däremot ska jag berätta lite om hur jag och pappa relaterat till varandra och till mamma. Pappa visste redan från början att mamma inte var som hon skulle. När jag föddes blev det nog ännu tydligare, och när de separerade och pappa fick vårdnaden, tror jag att han i ganska hög grad bestämde sig för att han måste kompensera för mammas oförmåga. Därav blev det två extremer.
Jag har alltid upplevt min pappa som väldigt principfast och ganska (väldigt) sträng. En kontrast mot mamma som inte alls var det på samma sätt. Fördelen med pappa var att jag oftast visste varför han ville ha det på ett visst sätt. Det visste man liksom inte riktigt med mamma. Men jag tror också att pappa, i och med att han kände att han behövde kompensera min mammas oförmåga att vara förälder, också blev aningens överbeskyddande. Det skrev jag om ganska nyligen (väldigt kortfattat).
Att vara överbeskyddande är att göra någon beroende av sig. Det är faktiskt inte särskilt schysst.
Jag tror inte att någon av mina föräldrar visste vad de höll på med, riktigt, eller var medveten om resultatet av det. Men kontentan av det hela är i alla fall att jag varit oerhört beroende av båda två, på olika sätt. Inget av sätten är nödvändigtvis vare sig naturligt, vettigt eller hälsosamt – men så var det.
Faktum är att när jag tänker närmare på saken känner jag mig ledsen för deras skull att de inte hade någon som helst koll på vad de sysslade med, men faktiskt också ledsen för min egen skull och vad som kom utav det.
However; för mig handlar kärlek om beroende. Att älska någon innebär i min värld att jag automatiskt är den som befinner mig i en beroendesituation. Att den jag älskar kan göra hur och vad den vill och det spelar ingen roll, därför att jag är beroende.
Och jag tycker inte om att vara beroende. Nog för att jag är sockermissbrukare och har en del andra utlopp för mitt missbruk, men jag tycker inte om att vara beroende av andra människor.
Vilket i sig är märkligt, eftersom jag samtidigt drömmer om en kärlek där båda parter är lika beroende och besatta av varandra – ni vet, sådär riktigt passionerad filmkärlek.
Men i vilket fall; när jag blir intresserad av en person väcks rädslan inför att hamna i en situation där jag är lika beroende av personen, som jag har varit av både min mamma och min pappa. Att vara i just den situationen… när ens grundtrygghet i form av en förälder inte finns där på det sätt man behöver, när ens relation till föräldern hotas av att ryckas ifrån en om man inte är och beter sig och gör på ett visst sätt, då blir man jävligt otrygg till slut. Så den rädsla som jag tror väcks hos mig vid ett intresse för en annan person, tror jag beror på att jag blir så oerhört rädd för att personen ska försvinna och avsluta det som inte ens är påbörjat.
Det låter ju aningens bakvänt, men JAG förstår i alla fall vad jag menar. 😀 Jag hoppas att du som läser också gör det.
Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med det här. Kanske kommer det automatiskt – det mesta verkar komma ganska automatiskt numer. Annars får jag försöka hitta något bra sätt att lära mig att jag inte nödvändigtvis blir beroende bara för att jag är intresserad av någon. Jag får väl vända mig inåt (ännu mer än jag redan gör), prata med mitt inre barn och ta hand om henne på det sätt som både mamma och pappa borde ha gjort.
Alltså, jag måste erkänna – återigen, och jag vet att jag tjatar om det här, men alltså – åh, vad jag uppskattar alla de självinsikter som slår ner som blixten just nu. Jag har så vansinnigt mycket att ta igen från alla år jag varit så sjuk i min bipolaritet, och därförinnan dessutom. Det är tamejfan snudd på en heltidssysselsättning, detta med min personliga utveckling.
Det är bara att tacka och ta emot med öppna armar. De här insikterna gör att jag steg för steg (pyttesmå steg) tar mig i rätt riktning. Det tar nog en stund innan jag är där, men det gör inget. Det är trots allt skitroligt att återupptäcka livet igen. Den som aldrig varit sjuk och trasig på det här viset kan nog inte riktigt föreställa sig det heller. Men det är faktiskt helt amazing.