Idag skriver David Ehle om skam, skuld och psykisk ohälsa på Motargument.se. Han frågade för någon dag sen om han fick länka hit, och det fick han givetvis. Eftersom han länkar hit, tänkte jag att jag själv skulle skriva lite om stigmat omkring psykisk ohälsa, och hur jag ser på det.
Det finns saker här i världen som jag inte hymlar med. Min psykiska ohälsa är en av dem – av uppenbara skäl, eftersom jag skriver här under mitt riktiga namn, och allt. Jag ser ingen anledning att dölja det faktum att jag lever med bipolär sjukdom.
Men så har det inte alltid varit. När jag var yngre skämdes jag en hel del för mina konstanta depressioner. Som tonåring, i de kretsar jag umgicks i, låg det dock en viss status i exempelvis självskadebeteende. Det kan låta märkligt, men det är i alla fall min upplevelse av det. Alla mådde inte så dåligt som jag gjorde, men bland oss som mådde dåligt var det inte alls ovanligt med exempelvis rakblad.
För att återkoppla till kulturkrocken mellan mina föräldrar, så är jag uppväxt med en mamma som inte fungerade överhuvudtaget, men som vägrade erkänna det och gjorde allt hon kunde för att upprätthålla en fasad av att allt var perfekt (även om det för var och en som såg på att det inte var perfekt), samt en pappa med attityden att man får bita ihop och se glad ut. Typ. Plus att han totalt saknade förståelse för hur exempelvis depressioner, och senare bipolär sjukdom och sockermissbruk, faktiskt fungerar samt hur och varför det kan påverka en person.
Under dessa omständigheter är det inte svårt att förstå att jag i väldigt hög grad gjorde mitt bästa för att dölja mitt mående.
Med det sagt tänkte jag övergå till hur jag upplever ett eventuellt stigma idag.
Faktiskt i oerhört liten skala. Knappt alls, för att vara ärlig. Jag menar; de flesta vet ju att jag lever med bipolär sjukdom. En del kanske till och med läser här på bloggen. De flesta tror jag vågar fråga eller säga saker om de känner att de har något att säga. Jag har inga problem med att svara på frågor, om de inte är alldeles för privata. Jag skäms inte för min bipolaritet utan tycker snarare att – well, bortsett från att det kan vara oerhört påfrestande, men faktum är att det också finns bra saker med det hela.
Till exempel min förmåga till självinsikt och utveckling. Till exempel att jag lär mig en massa saker i vuxen ålder och därmed också ges tillfälle att uppskatta dem på ett sätt jag troligen inte gjort om jag, som normalt folk, lärt mig det från början.
Faktum är att jag tror att det största problemet ligger hos den som inte känner till psykisk ohälsa i så stor utsträckning. Det man inte känner till något om blir otäckt, och så backar man. Det gäller ju allt. Men min personliga åsikt är att det minsta problemet är mitt. Jag har skrivit på min sida på Facebook såhär:
skyll inte på mig för att du inte kan hantera mitt sätt att vara människa.
Detta är så jävla sant att det nästan är löjligt. Det går dessutom att applicera på precis allt när det handlar om att vara någonting outside the box. Om du inte kan hantera mitt sätt att vara och fungera, är det din uppgift att ändra uppfattning om det – inte min uppgift att förändra hela mig för din skull.
Jag tror att det kanske handlar om insikten att om någon dömer dig för din psykiska ohälsa säger det mer om den personen än om dig. Jag märker det nu när jag skriver och funderar på saken. JAG och MIN psykiska ohälsa har ingenting att göra med DIN syn på det hela. Om du har en nedvärderande eller annan negativ syn på det, är det ditt problem – inte mitt. JAG kan vara stolt över mig själv oavsett hur psykiskt sjuk jag är – och det borde rimligen vara något som DU inte kan påverka.
Det är ett aningens knepigt samhälle vi lever och fungerar i. Det pratas nästan hela tiden om att vi måste acceptera olikheter, fast det gör vi ju inte. Överlag vill vi att alla ska vara och fungera mer eller mindre likadant. Vi ska tycka och tycka om ungefär samma saker. Vi är, på det stora hela, i princip bara en stor massa av kloner. Om och när någon rör sig utanför lådan, blir vi stressade och oroliga.
Det här inlägget blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig från början. Det får vara så. Jag fick ett par mindre insikter under tiden jag skrev, och det gillar jag. Till exempel att jag faktiskt, till min stora förvåning, i alla fall för ögonblicket, är jävligt stolt över min person.
Så om du vet att du tycker att psykisk ohälsa eller andra sätt att skilja sig från normen är otäckt, är det DU som får jobba på det. Inte jag eller någon annan som inte passar in i din världsbild.
Just sayin’.