Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Nu är den här. Perioden som kommer att vara så extremt jävla überfattig att det är löjligt åt det. Jag fick mina pengar idag/igår, beroende på hur man räknar sovtider och sånt, och har nu betalt mina räkningar. Jag betalade en tredjedel av bilförsäkringen, eftersom jag dessutom hade missat att betala min hemförsäkring. Nu står jag här och undrar hur i helvete jag ska ha råd att köpa mat åt mig, djuren och köpa ett fästinghalsband åt hunden samt tobak.

Tanka bilen ska vi ju inte ens prata om.

Just nu upplever jag en enorm stress, måste jag erkänna. Det är riktigt jävla pissajobbigt. Jag ska erkänna att det finns en viss risk att det ligger pms och gror någonstans under ytan, för jag tror att det kanske, eventuellt, är dags. Jag vet inte, jag har tappat räkningen. Men oavsett vilket; att ha en ekonomisk situation som redan från början är överdrivet ansträngd, som Kronofogden mäter ut och gör extra ansträngd, som därefter ansträngs ytterligare genom fakturor som måste betalas… jag bågnar. Ekonomiskt, mentalt, känslomässigt. Jag smäller fan av. På riktigt.

Det här är sådant som får mig att gå tillbaka tio år i tiden när jag verkligen inte hade några pengar alls, men desto fler räkningar som lade sig på hög. När jag var så sjuk att jag inte förstod, insåg eller accepterade att det bästa sättet att få in pengar inte var att envisas med att fortsätta ha min enskilda firma. Det tog mig flera år och antidepressiv medicin att förstå det, men då var det på många sätt redan försent. Jag var skuldsatt upp över öronen, så sjuk att jag knappt visste vad jag hette, och det har tagit mig åtta år att ta mig till där jag är idag.

Jag är fan skiträdd. Jag är livrädd att jag ska hamna där igen. Inte för att jag tror att jag kommer att göra det; skillnaderna mellan nu och då är stora och omfattande. Nu har jag ett nätverk omkring mig som stöttar upp om jag faller, som hjälper mig om och när det behövs, och det hade jag inte då. Jag är också mer öppen med hur jag mår idag – det var jag inte då.

Men det förtar inte det faktum att jag är så rädd att jag nästan dör.

Fast jag är minst rädd för att inte kunna betala framför allt bilförsäkringen, eftersom det är den som är aktuell nu. Förr eller senare kommer nämligen hela den att bli betald – det är jag inte ett dugg orolig för.

Det jag är rädd för, för att inte tala om överdrivet stressad, är att jag inte kommer att kunna införskaffa de mest basala grejerna jag behöver. Mat till mig och djuren. Toapapper. Tanka bilen, så att jag faktiskt kan använda den. Jag behöver inte tanka den full. Jag behöver inte ens tanka upp till hälften – men såpass att jag kan använda den för att göra mina ärenden, och kanske börja åka iväg med hunden på våra fotoäventyr som vi gjorde förra sommaren. Jag skulle dessutom så vansinnigt gärna vilja ha en solstol till balkongen, ifall jag får lust att sitta och sola/läsa i sommar.

Det är så fruktansvärt påfrestande att hela tiden behöva räkna varenda jävla öre. Idag var jag iväg och skulle köpa ett fästinghalsband till hunden, för det behövs verkligen. Jag hatar att plocka fästingar. Där jag tittat på nätet kostar det 279 spänn – det är också vad det brukar kosta på Apoteket. Det Apotek jag besökte nu var betydligt dyrare. Nästan 340 kronor kostade det, och jag bestämde mig omedelbart för att beställa hem ett i stället (gratis frakt rockar). Hon får klara sig i några dagar till, helt enkelt. Vi får låta bli att gå där det är så mycket gräs och buskar.

En rätt schysst insikt i all ekonomisk stress är dock att det är just ekonomisk stress som ligger bakom en hel del av min må-dålighet. Framför allt innan jag lyckas göra något åt den ekonomiska situationen. Då skiter jag i att ta hand om mitt hem, och glömmer bort i princip allting förutom att vara stressad. Det är som ett eko av hur jag fungerade och mådde för tio år sen när allt var som värst. Fördelen nu är att jag har läkt ihop rätt bra, och att jag någonstans vågar möta min oförmåga att exempelvis betala hela bilförsäkringen på en gång. Jag leker inte struts och stoppar huvudet i sanden.

Det är någonstans skillnaden på att ta ansvar och att låta sig bli överkörd av situationen.

Jag vet inte hur jag ska förklara det på ett annat, bättre sätt.

Om jag ska försöka vända på allt och försöka tänka positivt, så är jag i alla fall glad att jag har betalt min hyra och min el (framför allt). Jag är glad att jag har ett fungerande Internet och att jag inte behöver oroa mig för att bli utan vilken sekund som helst. Jag är glad att jag trots allt kan betala mitt webhotell där jag har mina bloggar, och jag är glad att jag kunde betala i alla fall en tredjedel av min bilförsäkring. Dessutom är jag så vansinnigt glad och tacksam över att jag kommer att få en ny utbetalning av pensionen om en månad. När jag inte hade några pengar för tio år sen, visste jag aldrig när eller hur mycket pengar som skulle komma in. Jag låg konstant efter med både hyra och el – och det är något jag inte behöver oroa mig för idag.

För det är jag oerhört tacksam.

Dessvärre förtar inte min tacksamhet min oförmåga att kunna leva normalt ens på låtsas under de månader jag betalar av på bilförsäkringen. Det kommer att ta mig två månader att betala av, och under tiden och säkert ett tag efteråt, kommer jag att vara så pank att jag knappt kommer att ha råd att andas (och det är gratis!).

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation