Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det var en del saker som inte kom med i förra inlägget, så jag känner mig tvungen att skriva ett till innan jag glömmer bort allt jag faktiskt ville säga utöver det jag skrev tidigare. Det här kommer att fokusera på skuld, skam och att ta ansvar för sin ekonomi.

För tio år sen när mitt liv var som allra, allra sämst, hade jag ett företag. Jag fick i princip inte in några pengar i företaget, och hamnade således efter med varenda räkning du kan tänka dig att man har. Jag låg konstant efter med minst två hyror, elräkningar, telefonräkningar, hyra för lokalen jag hyrde, jag betalade vare sig skatt eller försäkring på bilen jag hade då – aldrig för att jag inte ville, utan för att jag inte kunde.

Du som läser det här – jag tror inte att du kan föreställa dig storleken på den skuld och skam som infinner sig när man inte klarar av att dra in pengar att betala sina räkningar med. När mina fordringsägare började ringa mig vägrade jag att svara. Vid de få tillfällen – kanske var tredje månad eller så, när jag faktiskt fick in pengar, prioriterade jag varje gång att betala av de hyror och elräkningar jag låg efter med. Jag åt knappt någon mat utan levde på typ te, choklad och tobak. Tre, fyra gånger per år hotades jag med vräkning, och jag var utan el flera veckor i taget – ett par, tre gånger per år. Detta pågick under ungefär tre års tid.

När jag säger att min nuvarande ekonomiska situation gör mig rädd, är det den här känslan av skuld och skam jag är rädd för. Eftersom jag trots allt har en ekonomi nu, till skillnad från då, är jag inte rädd för att bli vräkt eller bli av med elen. Men jag är fruktansvärt rädd för känslan av överväldigande skuld och skam, som faktiskt inte går att hantera på något vettigt sätt. Det är fullt förståeligt att man, som jag, gömmer sig och inte vågar möta vare sig skuld eller skam.

Något annat jag var – och fortfarande är, väldigt, väldigt rädd för, är att kontakta en fordringsägare och berätta läget. Nu gör jag det ändå, vid de tillfällen de skiter sig – jag skrev till exempel till mitt försäkringsbolag igår och berättade hur det ligger till. Det jag är rädd för är att de ska vara arga och skälla på mig. Det får låta hur barnsligt och fånigt det vill, men så är det. Jag är livrädd för att bli utsatt för krav jag inte kan möta.

Fördelen om man jämför nu med då är att jag har kommit så långt att jag törs möta min skuld och skam innan den har växt sig sådär orimligt stor.

Och faktum är att jag egentligen inte har något att känna vare sig skuld eller skam för. Det vore en sak om jag helt sonika lät bli att betala och hoppades på att de inte skulle märka det. Men eftersom jag efter mina år helt utan egentliga inkomster, faktiskt är väldigt noga med mina räkningar, så kommer jag aldrig till den punkten att jag bara låter bli. Jag vill nämligen inte hamna i den situationen igen. Det är illa nog att behöva betala för mina synder såhär många år i efterskott.

Jag gillar faktiskt att betala mina räkningar. Det får mig att känna mig trygg och säker. Det tog mig flera år efter att jag faktiskt valde att avsluta mitt företag och söka hjälp, innan det började kännas någotsånär naturligt att kunna betala min hyra varje månad. Att få pengar – varje månad. Jag levde på försörjningsstöd i flera år, och det är inte mycket att hänga i julgranen – men pengarna kom i alla fall. Varje månad. Den tryggheten är klart underskattad.

Eftersom jag nu har ägnat så många år åt att vara sjuk, upplever jag att jag på många sätt halkat efter i väldigt många saker. Jag tänker till exempel på det här med mitt nya intresse för smink. Till skillnad från, tror jag, de flesta kvinnor, har jag varit så totalt ointresserad eftersom det inte funnits plats i min värld att bry mig om hur jag ser ut. Nu när det plötsligt har blivit viktigt, står jag där och har ingenting.

I ärlighetens namn; nu har det gått några månader sedan intresset väcktes, och jag har prioriterat det ganska hardcore, så nu har jag faktiskt en hel del. Stora delar av det är budgetgrejer, andra delar har jag fått i födelsedagspresent och kunnat köpa vettiga grejer, sedan finns det delar jag har haft turen att ärva – och det är kvalitetsgrejer.

Men oavsett vilket; det gäller inte bara smink. Det gäller det mesta. Folk har partners, är gifta, har barn, bor i hus, har två bilar, åker på utlandssemestrar minst en gång per år. För mig är det här fullständigt onaturligt.

Det krävs absurda mängder pengar för att jag ska komma i kapp. När man inte ens har råd att köpa en schysst gjutjärnspanna eller en matberedare, eller för den delen, vettiga kuddar till sängen – då inser man att det är lång väg att gå.

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet