Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Fan, jag ägnar så mycket tid att fundera över diverse grejer sedan några månader, att jag nästan glömmer allt jag har grubblat över. Det här är något jag gick och tänkte på för… ett litet tag sen, osäkert exakt hur länge sen. Den enkla vägen. Jag minns inte (såklart!) exakt hur jag tänkte, men det handlade i alla fall om hur man väljer.

Vissa gånger blir vissa saker så oerhört uppenbara. Nu minns jag inte vad det var som fick mig att känna mig så klartänkt just den gången, men tillfällena uppenbarar sig då och då. Jag skrev om det ur ett annat perspektiv på Sockermissbrukaren.se igår – har en gammal klasskompis som är nykter alkoholist i riskzonen för ett återfall. Vi skriver en del till varandra just nu och jag försöker peppa så mycket jag kan. Och varje gång jag skriver något till personen i fråga slår det mig rätt hårt att det stämmer även för mig. Det är oerhört lärorikt att agera peptalk-person, faktiskt. 🙂

När man befinner sig i den situation som vi båda gör, även om det inte är samma situation med samma konsekvenser, så har man liksom ett val. För min del tror jag att mitt sockermissbruk är en konsekvens av min bipolaritet, men jag har ju fortfarande valet.

Att välja den enkla vägen, eller att välja den tunga, svåra vägen.

Den enkla vägen handlar om att ge upp. Att övertyga sig själv om att inget någonsin kommer att förändras. Att det inte tjänar något till att kämpa, för man har redan förlorat. Det här är väldigt lätt att övertyga sig själv om – man är ju redan där. Varje dag överbevisas man om att det är så – det behövs liksom ingenting för att fortsätta på den vägen. Och när det redan har gått åt helvete, varför anstränga sig!?

Den svåra vägen är att med alla medel möjliga göra sitt yttersta för att ta sig ur den situation man befinner sig i. Det kan handla om min situation med både boende, ekonomi, sysselsättning, sjukdom och så vidare, till ett renodlat missbruk av tunga droger, till ett liv som kriminell, till… tja, det är bara att välja och vraka. Oavsett vad man har för trasig grund att stå på, är det en enorm utmaning att förändra framför allt såna saker som självbild, världsbild och lite annat smått och gott. Att upphöra med tron att man är navet som världen borde röra sig omkring och inse att man är en del av kugghjulet i stället. Att lära sin hjärna att tänka om när det gäller självförakt, självhat och så vidare.

Den svåra vägen är ingen dans på rosor. Det ska man ha klart för sig. För mig har den varit otroligt lång och jobbig, och jag är inte klar än. Det blir jag nog aldrig. För oss som har hamnat här misstänker jag att det kommer att vara en ständig uppgift, att underhålla sitt välmående när man väl har nått dit. Att acceptera förändring, och att skapa förändring för sig själv.

För mig, i alla fall just nu, handlar det till en väldigt stor del om vem jag vill vara. Vill jag vara personen som skiter i allt, som tillåter omvärlden att ta all kontroll, som låter sig själv trilla ner i avgrunden och stanna där? Vill jag vara den som låter andra ta beslut över mitt huvud, som låter saker hända bara för att jag inte orkar eller vill ta kommandot själv?

Eller vill jag vara en person som själv styr sitt liv? Vill jag ta mina egna beslut och styra mitt liv i en riktning jag själv trivs med? Vill jag vara en vettig människa?

Valet är ingen annans än mitt eget. Även att vara passiv är att välja, även om man inte aktivt väljer.

Just nu känner jag för min egen del att det handlar jättemycket om att forma mig själv. En av mina bästa vänner sade till mig för några månader sen att en av mina starka sidor är att jag är så tydlig med vem jag är. Jag har aldrig upplevt mig själv så, även om jag förstår att andra kanske ser mig på det viset. Men kanske att vinterns och vårens mentala, intellektuella och känslomässiga ansträngningar börjar ge resultat, för kanske ser jag en tydligare form av mig själv just nu.

Jag har valt den svåra vägen. Jag har valt att hitta mig själv igen, att återta mitt liv i så hög grad som möjligt. Ska jag leva överhuvudtaget vill jag ha ett så vettigt liv jag kan få. I det läget är det inte ett alternativ att låta mig själv vara sjuk, passiv och undflyende på det sätt jag gjort och varit under många år. Det finns naturligtvis anledningar till att jag har varit det, och jag tänker inte lägga någon skuld på mig själv för att ha varit sjuk, passiv och undflyende och allt annat.

Men nu har jag nått en viss nivå av tillfrisknad, både från min bipolaritet och mitt sockermissbruk. Nu är jag förmögen att välja på ett sätt jag inte varit tidigare, och jag märker på mig själv att jag oftare och oftare aktivt och medvetet väljer att ta kontroll. Att inte låta saker passera för att jag inte vill, kan eller orkar på grund av bipolariteten.

Det tar absurda mängder tid, kraft och energi att nå hit. Det har i alla fall gjort det för mig. Och det måste få ta tid. Det går liksom inte att skynda på den här processen. I mitt fall blir jag ibland mörkrädd och undrar över just hur sjuk jag har varit, när det tagit så lång tid för mig att återhämta mig. Men det måste få vara ok. Jag är inte heller “klar” än. Det måste få vara ok, det med.

Hela poängen med det här inlägget är att belysa det faktum att det alltid finns ett val. Det är upp till var och en att välja, och varje val man gör definierar den man är. För varje dåligt val blir det svårare och svårare att välja bra.

Så var noga med hur du väljer. ♥

 

  • 7
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation