Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag skrev ju ytterst kort i förra inlägget att jag hamnat efter med min bilförsäkring. Min före detta gode man ordnade autogiro åt mig, men jag har aldrig någonsin tidigare fått det att fungera, och det fungerar inte nu heller. Det är superlätt i teorin, men fattas det femtio öre skiter det sig. Nu har det skitit sig två månader på raken, vilket slutade med att försäkringsbolaget vill ha in betalning för ett halvår – på en gång.

En del skulle säkert argumentera att jag har handlat för mycket för att ha råd med bilförsäkringen. Så är det inte, kan jag säga på en gång. Jag betalar alltid mina räkningar innan jag börjar handla. Bilförsäkringen och hyresrättsföreningen är på autogiro från ett speciellt konto. Tyvärr har jag inte riktigt varit medveten om att båda dras från det kontot, och så har det saknats pengar till bilförsäkringen när det är dags. Efter två gånger avslutas det automatiskt och man får hem en faktura.

Jag har inga problem med det. Problemet är att betala ett halvårs försäkring på bilen på en gång kräver nästan halva min inkomst en månad. När jag har fått mina pengar (och Kronofogden har dragit sin del) och betalt ALLA mina räkningar, har jag kanske fyratusen spänn kvar. Bilförsäkringen går på drygt tvåtusentrehundra.

Det är väldigt lätt att förstå att det inte är matematiskt möjligt. Det går nämligen inte att överleva på sjuttonhundra en hel månad.

Framför allt inte eftersom jag dessutom behöver köpa ett fästinghalsband till min hund den här månaden. För att inte tala om köpa mat till mig och djuren – det brukar landa på nånstans mellan elvahundra och femtonhundra, plus allt jag köper till under månaden, vilket brukar vara kanske femhundra till. Plus lite andra småsaker – inte särskilt mycket, inte särskilt dyrt eller ens nödvändigt, men lite feel-good-grejer. Och jag ska inte heller glömma – nya vindrutetorkare till bilen, samt svart fönsterfilm till bakrutan och fönstren i baksätet på bilen.

Problemet med att hamna efter när man är fattig, är att det blir så vansinnigt dyrt att komma ikapp. Det tar lång tid och är väldigt jobbigt. Det normala tillståndet för min ekonomi är att jag hela tiden måste prioritera bort det som är minst viktigt. När jag hamnar efter måste jag prioritera bort i flera steg, vilket gör att jag hamnar ännu mer efter med allt annat. Och då menar jag inte nödvändigtvis räkningar, för de måste gå först, oavsett. Men jag kanske inte kan köpa toapapper, eller handtvål, eller diskmedel, eller jag kanske får leva med att inte äta såpass bra som jag egentligen behöver, därför att pengarna helt enkelt inte räcker.

Konsekvenserna av det här kan, om jag har otur, bli stora och ohanterliga. Har jag riktigt jävla otur blir det påminnelser med extra avgifter, som i sin tur kan leda till att det här hamnar hos Kronofogden med ytterligare avgifter och eventuell indrivning. Nu kommer det inte att bli så, för jag kommer inte att tillåta det – men det är någonting som skulle kunna hända. Det står naturligtvis var och en fritt att ifrågasätta varför jag behöver ha en bil – rent ekonomiskt är det ju katastrof. Men det innebär också en frihet och möjlighet som är klart underskattad.

För den som har en normal inkomst kan det säkert vara svårt att förstå hur det kan bli såhär. Att ha studerat på studielån i tre år räcker inte för att förstå fattigdom. Det kräver att man levt på mindre än man behöver under många års tid utan förändring till det bättre i sikte, för att förstå hur jävla jobbigt det är att aldrig komma ifatt. Att alltid ligga efter med än det ena, än det andra. Att aldrig kunna unna sig något utan att behöva prioritera bort en massa annat.

Så just nu räknar jag med att det kommer att ta mig minst tre, fyra månader att återhämta min ekonomi efter det här. Om jag inte får hjälp, vill säga. Får jag hjälp blir jag oerhört tacksam. Vill man vara hjälpsam kan man kontakta mig på Facebook för ett nummer att swisha ett bidrag till. Alternativt sätta in en hjälpande slant genom Paypal (e-postadress kontakt@bipolarblog.se).

Alla bidrag räknas, och min tacksamhet är oändlig.

På ett eller annat vis kommer jag att fixa det här. Det kommer att lösa sig. Men jag ska inte förneka att tanken på att punga ut med de här dryga tvåtusentrehundra kronorna känns överdrivet svettig. Vissa dagar har jag en fruktansvärd ågren över det hela. Jag är van vid att vara fattig och jag är van vid att behöva prioritera bort en massa saker. Däremot så har jag vant mig vid att trots allt ha NÅGON krona nästan hela månaden. De kommande månaderna framöver kommer jag att vara pank redan från början, och det känns… inte bra.

Jag skulle vilja kunna skriva ett inlägg om att jag har betalt min bilförsäkring OCH kunnat köpa lite smågrejer jag både behöver och vill ha. Fy fan, vad det vore ascoolast.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet