För tre dagar sen fyllde den här bloggen sex år. I sex år har jag skrivit om livet med bipolär sjukdom. När jag började hade jag inget direkt mål med det hela, utan skrev mest för att skriva. För att folk som eventuellt var intresserade skulle få veta hur det gick med min medicinering som jag påbörjade. Med tiden har mitt behov och innehållet här på bloggen förändrats en hel del – det märker man om man läser ända från början.
Jag tycker om att blogga. Jag tycker om att skriva, överlag, men just att blogga ger mig väldigt mycket. Det ger mig utrymme att fundera och uttrycka mig verbalt om sådant som känns viktigt för stunden. Det ger mig möjlighet att utvecklas.
Jag har en hel rad olika bloggar. Det här är en av de viktigaste, men jag bloggar också om mitt sockermissbruk, om konst/kultur/politik/samhälle, jag har en helt nystartad blogg om skönhet, en fotoblogg, samt en helt annan livsstilsblogg. Jag har valt att ha separata bloggar om olika ämnen för att kunna koncentrera mig på en sak i vardera bloggen – annars blir det för rörigt. I mitt huvud, om inte annat.
Det viktigaste för mig när jag skriver är inte att ha en publik. Jag uppskattar att det finns läsare – givetvis. Jag är inte mer än människa, och bekräftelse är minst lika viktigt för mig som för vem som helst. Men faktum är att jag skriver mest för min egen skull.
Anledningen till att jag skriver det här inlägget är faktiskt ett samtal jag hade med min boendestödjare igår. Vi pratade om en massa saker, bland annat mängden pengar jag har att röra mig med, samt hur jag kan dra in mer pengar. Hen undrade om det fanns möjlighet att dra in pengar via reklam på bloggarna, och jag sade att jag inte har tillräckligt stor läskrets för att det ska vara intressant. Och det är helt sant. Visst rör sig statistiken, men inte i särskilt hög grad. Och ska man göra business på sitt bloggande vill man ju att det ska finnas en tillräckligt stor publik för att det ska vara intressant för eventuella annonsörer.
Jag må skriva bra, men jag tror inte att jag skriver på ett sätt som drar till sig en särskilt stor skara läsare. När det gäller just den här bloggen tror jag inte heller att det är särskilt rolig läsning. Livet med bipolär sjukdom är inte roligt alla gånger (även om det ibland har sina moments). Jag tror inte att den stora skaran människor är särskilt intresserade av en fröken nobody som skriver om sitt crappiga liv. Who gives a shit, liksom!?
Med mitt bekräftelsebehov känns det ibland tråkigt att inte fler läser och ger respons. Men jag har haft sex år på mig att acceptera att det är så, och eftersom jag inte har lust att anpassa mitt språk eller det jag skriver om för att passa en större publik får det vara så. Trots allt är det mig själv det handlar om, och eftersom det är såhär jag skriver så får folk gilla det eller låta bli. Jag är inte särskilt kommersiell/socialt utåtriktad och har inte heller lust att vara det.
Däremot så blir jag glad vid de tillfällen någon kontaktar mig och berättar att de känner igen sig, att de valt att söka hjälp på grund av att de läst min blogg, eller har något annat de vill säga som rör någon av mina bloggar.
Som en parentes gällande reklam, för övrigt – när jag började bygga hemsidor för över tjugo år sen använde jag mig av gratisställen. Där var det alltid reklam, och jag hatar reklam. När möjligheten uppenbarade sig började jag bygga hemsidor på eget webhotell och med egna domäner för att slippa det – och så önskar jag att det ska förbli. Större läskrets är inte värt en massa dumdryg reklam för mig.
Så nu vet ni! 🙂 Ni få som faktiskt läser här. Och för all del; fortsätt gärna att läsa. Jag skriver ju publikt och hade jag velat vara privat hade jag låtit bli. 😀