När jag nu haft insikter om min pappa, kan jag lika gärna berätta om insikter jag haft om min mamma. Jag är lite förvånad, faktiskt, för jag trodde i min enfald att jag var mer eller mindre färdig med insikter när det gäller henne – det är sjutton år sen hon dog och jag har ägnat mycket tid genom årens lopp åt att fundera över henne och vår relation till varandra.
Man fick ägna all sin tid åt att tassa runt omkring henne för att inte kliva eller göra fel.
Jag har vid ett antal tillfällen skrivit om perioder jag har när den enda känsla som uppfyller hela min värld är att jag är fel. Jag är fel, jag gör fel, och det spelar ingen roll vad jag gör, för det är fel och jag borde upphöra att existera. Det är de perioderna när ordet fel dunkar inne i skallen på så hög volym att den utesluter allt annat, och jag ser ordet framför mig i skyskrapehög fetstil, blinkandes. Det verkligen vrålar FELFELFELFELFEL inne i skallen, och är otroligt påfrestande.
Min självinsikt handlar om citatet ovan. Det är en mening jag skrev i en annan blogg där jag skriver om mamma som exempel i ett helt annat sammanhang. När jag skrivit meningen hajade jag till – på riktigt, jag satt här i min kontorsstol och hajade till och var tvungen att skriva en parentes om att WOW vilken självinsikt.
Men det var verkligen så. Min mamma hade ingen som helst självinsikt, och jag minns väldigt tydligt en gång när jag befann mig mellan två lägenheter och bodde hemma hos pappa och hans sambo några veckor. De var bortresta och jag satt där och tittade i min stora astrologibok. Nu minns jag inte exakt vilken planet det handlade om, men något stod i skorpionens tecken, i alla fall (i mammas horoskop) och jag läste för henne över telefonen vad det innebar. Hon kunde inte alls känna igen sig, men för mig var det lika tydligt som en solig och klar sommardag. Jag minns att jag sade emot en stund, men förmodligen gav jag mig sedan eftersom att pressa på för långt mycket väl hade kunnat leda till att hon sagt upp bekantskapen med mig.
En annan sak jag skrev i nämnda blogg var att det svåraste jag har gjort i mitt liv är att vara barn åt min mamma. Det var en ständig anpassning (fast inte bara åt hennes håll – när jag åkte därifrån var jag tvungen att anpassa mig till livet med pappa igen), och det var ett ständigt passande och tassande för att hon inte skulle bli upprörd och stänga mig ute.
Detta har satt oerhört djupa spår. Jag blir ibland irriterad när jag pratar med folk som av någon anledning tror att man kan välja annorlunda som vuxen bara för att man är vuxen. En del saker är så djupt rotade att det inte alls är en självklarhet att man kan välja. Det här är till exempel en av orsakerna till att jag är så otroligt rädd att bli avvisad och övergiven. Medan jag å ena sidan håller med om att det är fullt möjligt att jobba på så att det blir mer lätthanterligt, så köper jag inte att det går att välja bort bara sådär. Att tro det är att vara naiv och att förminska kraften i den sjukliga påverkan jag utsattes för i den tillvaro jag satt fast i under hela min barndom och tonårstid – ja, i praktiken ända tills mamma dog strax innan jag fyllde 25.
Nu är det tack och lov mer och mer sällan den här känslan av att göra och framför allt vara fel, kommer över mig. Jag har aldrig riktigt lyckats klura ut vad det är som triggar den, men jag misstänker att det bästa jag kan göra är att fortsätta min känslomässiga utveckling och lära mig hantera det jag känner bättre. På det viset kan jag förebygga och bygga upp mig själv i stället för att låta mig raseras varje gång jag övermannas av känslan.
Det här är för övrigt ett av de främsta skälen till att jag har valt att inte skaffa barn. För mig är det fullständigt otänkbart att utsätta ett barn för den absurda risken att jag för vidare ett socialt arv från framför allt mamma, som är så ohälsosamt. Framför allt när jag vet hur det påverkat mig att ha föräldrar som aldrig borde ha skaffat barn tillsammans, och där den ena inte borde ha skaffat barn alls. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om mitt barn kände så för mig.