Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

I hela mitt liv, så länge jag kan minnas, har jag alltid varit lik mamma. På alla sätt. När jag var runt fjorton trodde folk att vi var systrar. Jag vet inte hur folk såg ut längre bak i min släkthistoria, men mormors gener slog igenom hårt. Mamma och min morbror var väldigt lika. Jag och mina syskon är väldigt lika mamma, fast på olika sätt. Men utseendet har bara varit en del av likheterna. Pappa har alltid varit snabb med att upplysa om hur lik mamma jag är, och hur förskräckligt det är.

Jag har aldrig upplevt att jag är särskilt lik pappa. Framför allt inte till utseendet. Pappa var lik farmor, och mer lik henne ju äldre han blev. Jag har alltid varit lik mamma. Men på senaste har jag insett att jag faktiskt är lik pappa. Inte till utseendet, men mer än jag trodde av det som var han har färgat av sig på mig. På gott och ont, som allt annat. Men insikten var faktiskt stor och rätt intressant.

Ni minns den här personen som kastade ut mig ur sitt liv för att hen kände sig förminskad? Jag skrev om det senast i förra inlägget (tror jag) om den bakvända omtanken. Hur jag blockerade den här personen för att hindra mig själv från att skriva sjutton doktorsavhandlingar om vad jag ansåg om det hela.

Min pappa hade en tendens att upplysa mig om hur han tyckte att saker och ting skulle fungera, hur jag skulle välja och vara, och på vilka sätt jag gjorde och tänkte fel. Det är inte en sida hos honom jag har uppskattat särdeles, men han har tagit sig friheten att utöva den rätt friskt ändå.

Insikten om att det jag hindrade mig själv från att göra (och tack och lov lyckades jag – nu har behovet mer eller mindre försvunnit) är precis vad pappa har pysslat med var – intressant. Bortsett från att det var intressant, var det faktiskt också en något skrämmande insikt. En av de saker jag tyckt minst om hos min pappa – och så dyker det upp hos mig själv! Men det gläder mig ändå, någonstans, att jag arbetar aktivt för att låta bli.

När det gäller just den här personen och det här sammanhanget (fast det spelar egentligen ingen roll vilken person eller vilket sammanhang) handlar det om att jag inte kan förändra någon annan. Det är ingenting jag uppskattar att bli utsatt för själv, och jag tänker så långt det är möjligt undvika att utsätta andra för min önskan om deras förändring. Det är inte min sak att sköta andras förändring åt dem. På samma sätt som jag själv vill sköta min egen förändring och utveckling måste andra ges samma utrymme till det.

Den här vintern har varit intensiv när det gäller självinsikter och utveckling. Det finns fler saker jag känner att jag vill ta upp, men allt i sinom tid. Jag tänker ge mig själv tiden att i min egen takt landa i mina självinsikter, smälta dem och låta mig utvecklas. Jag berättar om dem allt eftersom. Men jag måste erkänna att det är ohyggligt spännande. Steg för steg märker jag hur jag blir den det är tänkt att jag ska vara.

And I like it.

För övrigt, gällande pappa… Jag tänker så oerhört mycket på honom i perioder. Jag har fortfarande dagar när jag tänker att jag ska ringa (jag har fortfarande inte tagit bort hans telefonnummer ur mobilen), och en tusendels sekund senare minns jag att jag inte kan det. Innan han dog var jag fundersam på vem jag skulle vara utan honom. Nu när han har varit borta i över ett år märker jag att det går alldeles utmärkt att vara jag utan min pappa. Men det gör mig ledsen att det… nej, det gör mig inte ledsen att det är så. Det gör mig ledsen att han var tvungen att dö för att jag ska känna så. Att han var tvungen att dö för att jag ska hitta min ryggrad.

Och det gör jag. Steg för steg. När man inte har någon annan att förlita sig på längre, oavsett vad man har tyckt om saken, är man så illa tvungen att börja lyssna på och lita till sig själv. Jag jobbar rätt hardcore med just det, vilket kommer att ha en rad konsekvenser för mig – i positiv riktning, är tanken. Jag kommer med all största sannolikhet att skriva om det, men inte just nu.

Just nu är jag nämligen väldigt trött på grund av storartade, men ännu inte helt lyckosamma försök att korrigera min dygnsrytm baklänges. Ovanpå det tror jag att har jag drabbats av pms – och om så hoppas jag att jag får mens väldigt snart, för det här känslotillståndet är olidligt. Och då är det ändå inte så illa som det skulle kunna vara.

Until next time, then! ♥

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation