Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag har lite svårt att släppa det jag skrev om häromdagen. Det om att bli anklagad för något och därefter bortkastad. Jag tänker på det nästan hela tiden, och har dessutom svårt att somna på grund av det. Missta inte det för att jag är deppig över saken – men det väcker absurda mängder tankar, och dessutom en och annan självinsikt.

Just nu är jag mest glad att jag valde att blockera den här personen på vårt gemensamma forum, eftersom jag senast inatt när jag skulle sova mer eller mindre var på väg upp igen för att ta bort blocken enbart för att kunna skriva en doktorsavhandling om en hel rad saker jag funderat på. Det finns anledningar till att jag inte bör göra sådant, eftersom jag inser att jag, trots att jag anser att jag är bättre på att hantera mina känslor, fortfarande har ett visst barnsligt beteende som jag inte vill utsätta någon för. Jag kan klämma ur mig saker som förvisso kan vara både sanna och ha stora poänger, men på ett sätt som inte alltid mottages väl av den som får allt kastat i ansiktet.

Så det blir en bakvänd omtänksamhet, det här med att blockera den här personen. Delvis är det för min skull, men framför allt för att hen ska slippa mina tirader när jag får för mig att kliva över gränser och skriva av mig. Jag har på det senaste lovat mig själv att jag så långt det är möjligt ska undvika det.

Varför?

För att medan hen – eller någon annan, för den delen, har sitt problem, har jag mina problem. Jag har lovat mig själv att inte lasta mina problem på någon annan, och även om problemet inte är mitt i den här frågan så känner jag personen tillräckligt väl för att veta att mina åsikter med all största sannolikhet inte är välkomna. Alltså är det otroligt onödigt att ens anstränga sig, oavsett hur mycket jag smäller av.

Sedan måste jag erkänna att det på många sätt är som att se sig i en spegel. Jag inser att jag i stora delar av mitt liv har betett mig rätt fånigt själv, och det är inte nödvändigtvis en kul insikt att få. Men så är det. Nu är jag i och för sig väldigt medveten om att jag av olika skäl till stor del har haft rollen som barn under stora delar av mitt liv – vilket inkluderar oförmågan att hantera mina känslor och kommunicera omkring dem på ett vettigt sätt.

Men till min stora glädje, trots allt, märker jag att jag har kommit längre på väg än jag trodde. Del av den insikten handlar dock också om att för att det ska fungera för mig måste jag ha en motpart som också kan hantera sina känslor och kommunicera om dem. I en situation som denna märker jag hur jag blir lättretlig, frustrerad, besviken och radvis av andra känslor som inte nödvändigtvis är konstruktiva.

Andra insikter som också letat sig fram är att jag inte längre tycker att det är så jobbigt att hantera den här typen av upplevelser, att jag gömmer huvudet i sanden. Jag märker att jag har utvecklats och att jag dessutom gärna vill fortsätta utvecklas i så hög grad som möjligt. Men det gör också att jag helst vill omge mig med människor som är förmögna till egen utveckling. Det vill säga; personer som inte är som jag har varit, eller som den här personen.

Dessutom inser jag att det troligen kommer att vara svårt att laga det här. Det är egentligen ingen stor sak, kan jag tycka, men å andra sidan – it’s been done, and when it’s done, it’s done. Jag kan ha svårt att återgå till det som varit när såna här saker händer. Det ska mycket till, och tyvärr tror jag inte att den här personen är kapabel att ge sin del av den mängd som krävs för att det skulle kunna bli en fungerande vänskap igen.

 

  • 6
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation