Jag är ganska säker på att jag skrivit om det här tidigare, på ett eller annat vis. Det är, dock, något som är värt att skrivas om lite då och då eftersom det är så jävla pinsamt. Det jag ska berätta om idag är hur och varför personer som lever med psykisk ohälsa är så dåliga på att ta hand om sig – i alla fall ur mitt perspektiv, och varför jag är det. Det kan säkert variera från person till person, men jag tror att de flesta av oss upplever det på ungefär samma sätt.
När jag säger “ta hand om sig själv” är det framför allt några saker jag menar. Dels handlar det om att ta hand om sig själv ur ett fysiskt perspektiv; sin personliga hygien, kläder och så vidare, för att se någotsånär fräsch ut. Men det innefattar också sådant som att ta hand om sitt hem – städa, diska, göra rent spis och badrum och så vidare.
En person som lever med en svårare form av psykisk ohälsa har oftast en väldigt liten mängd energi att göra av med under en dag. Den mängd energi man har, måste man fördela så gott det går på en del saker. De främsta sakerna man måste klara av är att överhuvudtaget existera – att faktiskt andas, hålla upp kroppen i sittande eller stående format, att klara av att tänka och känna allt det man tänker och känner. För den som inte har varit med om det är det svårt att förstå vilka absurda mängder energi det krävs för det här. För en person som lever med det här hela tiden innebär det att det mycket väl kan dröja flera dagar innan man faktiskt ens orkar ta en dusch.
Det har ingenting att göra med att man vill gå runt och känna sig/vara sunkig. Det har heller ingenting med taskig självdisciplin att göra. Snarare tvärtom – det kan vara fruktansvärt pinsamt att behöva vara i närheten av andra om det är flera dagar sen man duschade senast. För min egen del vill jag inte heller byta kläder om jag inte har duschat. Det innebär att man kan gå runt och faktiskt vara rätt sunkig och äcklig utan att egentligen vilja det.
Vid några tillfällen har jag försökt formulera varför det tar emot att exempelvis ta en dusch. Det är nämligen ett så oerhört stort projekt. För en frisk människa låter det förmodligen jätteskumt, men för oss som har den här låga energinivån kräver det oerhörda mängder kraft och energi att först ta oss in i badrummet. Sen ska vi klä av oss och lägga kläderna på toalettstolen eller golvet. Sen ska vi få igång vattnet i duschen på en vettig nivå av värme – och dessutom kliva in där. Väl där är själva duschandet, som alltid, väldigt skönt. Men sen ska vi stänga av vattnet, kliva ut ur duschen, torka oss, hänga upp handdukar och badlakan igen, för att sedan borsta håret, leta rätt på rena kläder, och dessutom klä på oss igen.
Att ta en dusch består av väldigt många mindre moment, som ibland känns fullständigt orimliga och som ett oöverstigligt projekt. På grund av det kan det gå rätt många dagar innan man antingen orkat samla ihop tillräckligt mycket ork och energi för att faktiskt ta en dusch, eller tills man helt enkelt inte står ut med sig själv längre.
Det är precis samma sak med exempelvis tandborstning. För min egen del tycker jag att det i perioder är otroligt obehagligt att borsta tänderna med min eltandborste – det surrar och vibrerar i tamejfan hela jävla skallen. Andra perioder är det inte alls lika otäckt. Ytterligare i andra perioder glömmer jag helt enkelt bort det. Och det tror jag inte att jag är ensam om – vare sig hur jag upplever det, eller hur jag kommer ihåg/prioriterar.
Prioritering är för övrigt något som också är viktigt att komma ihåg när man har att göra med personer som lever med psykisk ohälsa. Jag har själv haft ett hem som i perioder sett fullständigt jävla bedrövligt ut. Jag har haft prylar precis överallt, jag har tappat bort kryddor på köksbänken under allt annat som legat där, det har legat tidningar och post på hallgolvet i sådana mängder att det krävts IKEA-kassar för att få undan det. Vi ska inte ens prata om disk, diskbänken, spisen och badrummet.
Att inte orka hålla någotsånär rent omkring sig är fruktansvärt pinsamt. När folk besöker en och inte vill gå på toaletten för att det är snuskigt. När man behöver veta ett par dagar innan om någon vill komma på besök, så man hinner städa undan det värsta.
Men det jag tror att många friska människor inte riktigt inser är att inget av det här är något någon av oss tycker är kul, eller något som vi aktivt väljer. Det är bara det att vi hela tiden måste prioritera vart vi lägger vår energi och vår ork på att faktiskt göra något. Och ibland räcker det inte till mer än att existera, eventuellt äta något – men lämna disken, och att göra våra behov på toaletten.
Det här är inte någonting som jag tror går att träna bort med KBT. För min egen, personliga del, märker jag att saker blir bättre när jag själv mår bättre. Min funktionalitet ökar i takt med att jag känner mig mer stabil, sammanhållen, vuxen, ansvarsfull, whatever man vill kalla det. Därför, bland annat, anser jag att psykoterapi är bättre än KBT ur väldigt många perspektiv.
Oavsett vilket; det mesta jag har skrivit om nu är sådant som är oerhört pinsamt och genant att prata om. Jag hoppas att någon kan känna igen sig i det, och att någon annan får en aha-upplevelse. Inget av det jag beskrivit är tänkt att få någon att tycka synd om oss som lever med psykisk ohälsa. Det är bara såhär det är – åtminstone för mig, och säkert någon mer (eller många). För er andra – det är liksom bara att acceptera, och att gärna låta bli att döma.
Tack för att du läste. 🙂