Övning ger färdighet, sägs det. Låt oss hoppas det, eftersom jag just hamnat i en situation jag inte alls tycker om. Jag har blivit anklagad för att förringa en persons problem, och bedd att mer eller mindre dra åt helvete. Först blev jag skitledsen, men allt eftersom minutrarna och timmarna går, inser jag att jag måste hantera det här på något vettigt, helst konstruktivt sätt.
Det som har hänt är att jag och en person jag känt i ett par år (vår främsta kontakt har varit via meddelanden på det community vi båda hänger på) den senaste veckan kommit in på känslor, vilket är något vi i princip aldrig någonsin pratar om. Hen undviker i så hög grad som möjligt att göra det av en rad olika anledningar. Medan jag å ena sidan kan förstå varför, så tycker jag att det är tråkigt att inte kunna prata om sina känslor, oavsett vad det gäller – och skrev i ett mail att det måste finnas andra sätt att prata om det på som inte orsakar den reaktion hen är bekymrad över och upplever sig ha fått problem med tidigare.
Den reaktion jag får på detta är att jag (uppenbarligen!) förminskar de problem hen upplever sig ha/haft i den här situationen, och hen ber mig fara och flyga och lämna hen i fred hädanefter.
Hur tusan hanterar man det här? På riktigt – hur bemöter man det, och hur hanterar man det?
Först och främst blev jag otroligt ledsen. Det här är en person jag uppskattar oerhört mycket, som jag har väldigt mycket gemensamt med, och på många sätt fungerar vi – kanske inte likadant, men i alla fall liknande. Det är en person det alltid finns något att prata om med, och en person jag känner mig oerhört bekväm med. Att bli anklagad för detta och i samma veva bli av med hen, känns inte alls bra.
Men för, tror jag, första gången i hela mitt liv så känner jag att jag faktiskt inte har gjort något fel. Jag har inte förminskat någonting, jag har inte förlöjligat eller på något som helst sätt gjort något annat som skulle kunna uppfattas som fel. Det jag däremot har gjort, är att undra om det går att tänka och göra på ett annat sätt än tidigare i den här situationen, för att undvika samma resultat.
Jag svarade förstås på mailet på ett så lugnt och sansat sätt som möjligt, och upplyste om att du vet vart du får tag på mig, men jag ska hålla käften tills vidare. Därefter har jag varit ledsen, och därefter har jag grubblat över hur jag ska hantera det hela.
Jag funderade väldigt mycket när jag var ute med hunden och kom fram till en hel rad saker, varav jag förmodligen har glömt bort minst hälften. En av sakerna är att om det inte går att diskutera det här utan att den ena parten blir fly förbannad, känner sig förminskad, hotad, whatever – då går det ju inte att ha en vettig relation, oavsett vilken form det är på relationen (det här är en vänskapsrelation). Och när jag gick där mitt i snöfallet med hunden, kom jag på att jag känner igen beteendet. I alla fall delvis. Min mamma sade upp kontakten med folk som sade saker om henne som hon inte tyckte om. Det här är i princip exakt samma sak. Jag säger en sak som inte uppskattas – alltså avslutar man vänskapen.
Jag kan inte ha den typen av folk omkring mig. Hittills har vår vänskap fungerat för att vi inte har diskuterat såna här saker särdeles (förutom lite ytligt omkring att våra pappor dog med ungefär en månads mellanrum). Men ska jag behöva tassa på tå för att inte min motpart ska känna sig förminskad och så vidare, blir det alldeles för jobbigt. Jag är verkligen ingen expert på det här med känslor – men jag lär mig. Och just nu övar jag mig så hardcore jag kan på att hantera det jag känner.
Så hur hanterar jag det här?
Well. Jag ska ärligen erkänna att jag delvis har betett mig lite småbarnsligt. Jag tog bort personen från min kontaktlista på det här forumet, och har dessutom blockerat hen. Varför? För att a) ge hen lite lugn och ro, b) framför allt – ge mig själv lugn och ro, c) försäkra mig om att jag inte behöver hantera mer skit, d) försäkra mig om att jag inte slinter på tangenterna och skriver något jag ångrar, när jag är trött och ledsen (vilket inte alls är en omöjlighet).
En annan sak är att jag inte heller (också det för första gången i mitt liv, tror jag) har lust att ta eller ha ansvaret för hur en annan person reagerar. Det är en vuxen människa vi pratar om, och kan hen inte på ett vettigt sätt hantera det jag skriver i normal (skriven) samtalston – well, det får stå för hen. Vad ska jag göra åt saken? Tassa på tå? Skriva om saker så de är inlindade i bomullslager på bomullslager? Det vore en sak om jag verkligen hade klantat mig på riktigt – men jag är expert på att klanta mig, och i just det här fallet kan jag inte för mitt liv se vart jag skulle ha gjort bort mig.
Näh. Det hela känns skittrist, för det är verkligen en person jag gillar. Men att be mig fara och flyga för någonting jag inte har gjort fel känns som en rätt trist attityd. Eftersom jag nu vill ägna mig åt att må bra i stället för att ogga över spilld mjölk, har jag inte lust att sitta och fundera, bli mer ledsen än jag behöver och så vidare. Ska jag ha relationer med folk – oavsett om det är vänner, kärlekar, professionella eller något annat, så vill jag att det ska gå att kommunicera som vuxna människor. Att säga upp en vänskap med någon borde vara något som kräver aningens mer eftertanke och kanske aningens svårare brott än det jag inte har begått.
För tillfället vill jag mest bara lämna det här bakom mig. Det kommer att bli tomt, men jag kan leva med det. Jag har lärt mig leva med andra förluster, och i jämförelse är det här “ingenting” – men det betyder inte att det inte gör ont eller att jag inte kommer att sakna hen.
Men jag varken kan eller vill ta ansvar för att reda ut någonting när det är så uppenbart att det inte är hos mig problemet ligger, och när hen lika uppenbart inte kan hantera att problemet är hens.