Jag har ju skrivit lite till och från på senaste om det här med självbild. Min självbild är under ganska hardcore förändring, märker jag. Från att ha sett mig själv som mer eller mindre ett missfoster som inte förtjänar mer än det sämsta av det sämsta, till någon som lägger ner tid och energi på hur jag ser ut, och som dessutom börjar tycka om det jag ser i spegeln.
Jag har ett utseende som inte nödvändigtvis är mainstream. Och då menar jag inte att jag klär mig i svart, har en rad synliga piercingar i ansiktet, numer ett gäng tatueringar och så vidare, utan bara att mitt utseende inte alltid varit ett som setts som attraktivt. Inte nödvändigtvis fult, men inte snyggt. Jag har inte alltid attraherat män (framför allt). Jag har nog inte heller sett mig själv som särskilt snygg – och kanske kommer resten från det, jag vet inte.
Men nu. Nu, helt plötsligt. Fan, jag börjar verkligen tycka om det jag ser i spegeln. Jag tror att jag har pratat om hur jag sen några år tillbaka, stegvis, börjat bry mig om hur jag ser ut. Hur jag gått från att köpa så billiga tyger som möjligt att sy kläder av, till att köpa tyg jag faktiskt vill ha. Från att ha köpt billigast möjliga skor jag kan hitta (typ tennisskor för femtiolappen på typ Rusta eller liknande), till att investera i skor jag faktiskt vill ha, går bra i – och trivs i.
Och nu; smink. Sedan kanske en och en halv månad sminkar jag mig i princip varje dag. Jag har investerat alldeles för mycket pengar i smink för att få ihop någon slags grundläggande förråd av vad jag tycker att jag behöver. Dessutom ärvde jag en del grejer från en nära väninna som rensade ur sitt förråd av smink. Och jag har så sjukt kul.
Tack och lov börjar mitt köpbehov lägga sig lite nu. Jag börjar hitta rätt i djungeln när det handlar om färger, vad som funkar färgmässigt för mig, vad jag tycker om och så vidare. För den som är intresserad har jag en rosa hudton, vilket gör att allt som går mot gult får mig att se lite sjuk ut. För några dagar sen sminkade jag mig i brunt, och tyckte att jag såg lite torr och trä-ig ut. Blandar jag upp det med lite rosa funkar det förmodligen bättre. Men som sagt var; köpbehovet har lagt sig, i alla fall litegrand. Eller så har det bara förändrats. Hittills har jag köpt en hel del ganska billiga grejer – för att kunna prova färger och så vidare. Nu när jag har lite bättre koll kommer jag förmodligen att satsa på att köpa lite bättre kvalitet och göra mig av med det jag inte kommer att använda.
Men alltså, seriöst, gott folk. Jag kan inte låta bli att känna mig helt fascinerad över det här. De senaste månaderna har jag känt mig lite obalanserad – inte deprimerad, men lite off course. Det gör jag fortfarande, men samtidigt känns det som att jag börjar bli mer hel och sammanhållen. Om någon har följt mig länge minns ni kanske min liknelse med att vara en glasfigur som slagits sönder och samman och består av endast skärvor som plåstrats ihop med tusen sinom tusen plåster, superlim och bandage. För sex år sen (fan, det är ganska precis sex år sen jag fick diagnosen och började blogga någon vecka senare) var jag fortfarande så trasig att jag fick panikplåstra om mina glasskärvor var och varannan kvart.
Idag är hela den glasbehållare som är jag i princip hel. Det är lite schavigt ibland; vissa saker går framåt lite fortare än andra, en del saker hamnar lite längre bak – men på det stora hela kan jag ändå tycka att jag nog aldrig har känt mig mer hel än jag gör nu.
Det känns på sätt och vis ytligt att skriva om självbild ur ett perspektiv där ytan är viktigare än det inre. Men å andra sidan; om man tänker som så att ytan reflekterar insidan känns det lite bättre att tillåta sig att vara ytlig. Och faktum är – jag skrev om det i mitt första inlägg om just smink, att det inte handlar om hur jag vill att andra ska uppfatta mig (även om det naturligtvis är trevligt om andra tycker att jag ser bra ut – jag är inte mer än människa och dessutom kvinna). Allt det här handlar om mig. Om min uppfattning och bild av mig själv.
Visst finns det saker jag vill förändra när det gäller mitt utseende. Jag vill fortfarande gå ner mer i vikt. Jag skulle vilja slita bort mina ögonlock och sträcka ut huden där så att jag slipper dessa nedtrillade övre ögonlock som är mer påsar än något annat. Jag ser konstant drogad ut på höger öga, och det vänstra är på väg. Jag vill lyfta brösten eftersom de befinner sig längre ner än de behöver.
Men på det stora hela… Jag genomgår någon slags inre förändring/förvandling just nu. Jag vet inte om den märks utåt, men jag märker av den. På sina vis är det lite läskigt – det här är okänt territorium för mig. Men samtidigt är jag så vansinnigt trött på den jag har varit i så många år. Jag förtjänar att vara det bästa av mig själv jag kan vara.
Vilket inkluderar att se bra ut. Att tillåta mig och dessutom våga att älska och att bli älskad tillbaka. Att få leva i lugn och ro. Att få göra sådant jag mår bra och utvecklas av. Att ha ett socialt umgänge jag trivs med och frodas av. Att ha nära och hälsosamma relationer.
Och för mig är det här ett steg på vägen.
Sug på den, ni (men ge fan i sockret).