Det händer rätt sällan att någon faktiskt kommenterar självmant på mina bloggar. Faktiskt, i princip aldrig – ja, förutom möjligen Kultural.se där jag bloggar om politik, kultur, samhälle och liknande. Men här – i princip aldrig. Därför är det väldigt glädjande när jag får privata meddelanden över Facebook från personer som läst/läser och har något att säga.
(det ska tilläggas att jag nästan uteslutande har kommentarsfunktionen avstängd på mina bloggar på grund av spam, men man kan kommentera där jag delar mina blogginlägg på Facebook, Twitter, Linkedin och Google)
Det jag har noterat bara nu i år är hur de personer som kontaktar mig och kommenterar speglar mig. Jag blir ganska förvånad, för deras bild av mig är inte alls densamma som min egen.
Och visst; det är väl inte ägnat att förvåna. Vi är ju olika individer, så bara där skiljer sig ju uppfattningen om saker och ting överlag. Men ändå. När jag ser på mig själv genom deras ögon ser jag något helt annat än när jag ser mig i spegeln, eller för den delen, bara tänker på det som är jag.
Och jag tycker om det. Jag tycker om det jag ser när jag ser mig själv genom andra. Undrar just om det innebär att min självbild och andras bild av mig börjar synkas ihop nu!? Betyder det att jag är på väg att bli mer hel!?
Jag vet fan inte.
Jag vill få det sagt att jag uppskattar era kommentarer, ni som skriver privat till mig. På riktigt – jag uppskattar dem oerhört. Jag blir skitglad för responsen, och för den spegling ni gör, oavsett om den är medveten eller ej.
Det senaste jag fick var ett mail idag, faktiskt. Personen skrev bland annat om att jag tidigare beskrivit hur jag ser saker i bild. Det går lite i perioder, men jag kan också höra färger, se musik och lite annat smått och gott. Och om jag exempelvis skulle beskriva mig själv i färg så är min normala uppfattning om mig själv att jag är grön och svart. Men nu när jag tänkte på saken är den spegelbild jag ser genom era ögon skimrande i syrenlila.
Är inte det skumt!?
Ibland är det som att jag håller på att förvandlas till någon helt annan. Kanske den det var tänkt att jag skulle vara, om allt gått som det borde redan från början. Sent omsider, kan man tycka, men hellre nu än inte alls, om jag ska vara sån.
Jag känner att jag är lite småtrött och mina tankar något osammanhängande. Tror att jag ger upp skrivandet för idag – men återigen; till er som tar er tiden att skriva era privata meddelanden till mig… stort, stort tack för er tid, er energi och hela baletten.
Det är mycket uppskattat.