Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

En gång när jag träffade min terapeut sade jag att jag ibland glömmer bort att ta mina mediciner, och så blir det jättekonstigt i ett par dagar tills jag får till rutinen igen. Då undrade han vad det är jag glömmer när jag faktiskt tar mina mediciner. Jag måste erkänna att det var en oerhört intressant och spännande frågeställning. Jag tänker på det ibland.

Framför allt funderar jag på det en hel del just nu. Bland annat därför att jag behöver gå och ta mina Litiumprover. Jag fick en kallelse/remiss redan innan jul – men då var det jul och nyår, så jag väntade. Sedan strulade dygnsrytmen något alldeles katastrofalt. Sedan hittade jag inte remissen. Jag fick hem en ny, och sedan dess har jag strulat med dygnsrytmen, samt flera gånger glömt att ta mina mediciner så det skiter sig därför.

Personligen tror jag att det beror på att jag har så vansinnigt mycket att tänka och fundera på just nu. Det är allt det här med kärlek, att älska och bli älskad och så vidare. Eftersom jag nu råkar vilja höja min livskvalitet och allmänna nivå i livet, så krävs det en extremt hög grad av självrannsakan, självinsikt och förändring från min sida. Därför tror jag att jag glömmer att ta mina mediciner.

En tanke slog mig faktiskt alldeles nyss. Jag läste i en annan, nystartad blogg av en kvinna jag är svagt bekant med, att hon går utan medicinering. Jag har vid ett ganska stort antal tillfällen själv reflekterat över att jag inte är fullt så klar i huvudet som jag är utan medicin. Därför började jag (alldeles nyss) fundera på att, nästa gång jag träffar min läkare framåt hösten, ta upp tanken att sluta helt med medicinering – förutsatt att jag får tillgång till terapi. Om jag får möjlighet att gå i terapi för att få hjälp med alla mina tankar och funderingar omkring det här med att förhålla mig till mina egna känslor, förmågan att älska och låta sig älskas och så vidare, så tror jag att jag kommer att komma en bra bit på vägen. Efter en sådan omgång kanske det till och med skulle fungera att gå utan medicin, och träffa en kurator eller så någon gång i månaden.

………….

Jag vet inte. Men det är något jag ska fundera på ett tag. Jag har älskat att gå på Litium eftersom den har hjälp mig att bli stabil. Men jag tror att jag skulle älska ännu mer att vara utan och kunna känna mig ordentligt klar i huvudet.

Nu är det säkert jättemånga av er som skriker och vrålar att NEEEEEJ! Tänk inte ens så! Men jo, det tänker jag visst göra. Jag är inte dum nog att tro att jag skulle fixa att göra det helt på egen hand. Eller jo, det skulle jag säkert göra. Men jag tror att jag föredrar att göra det under övervakning. Och oavsett vilket så vill jag ta upp det med min läkare innan jag tar ett beslut.

Men för att återkoppla; det är uppenbarligen så att det här att jag glömmer mina mediciner vägs upp av att jag kommer ihåg/klarar av att tänka och reflektera över annat i stället. På gott och ont. När det gäller mina Litiumprover är det onekligen av ondo, eftersom jag verkligen behöver ta dem. Tack och lov lyckades jag förklara för min läkare sist jag såg honom varför det kan ta tid innan jag kommer iväg. Och vissa gånger är det helt hopplöst att få till det. Som nu. Jag har ansträngt mig som fan i flera veckor, och ändå funkar det inte.

Suck.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet