Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag träffade min psykiatriker igår. Det var ett trevligt besök, sådär överlag. Förnyade recept, pratade litiumprover och dygnsrytm, samt också om mitt önskemål om mer terapi.

Det är ju det där med kärlek, som jag skrev om för några veckor sen. Att jag vill kunna älska och låta mig älskas på ett hälsosamt och vettigt vis. Att jag vill kunna ha en relation utan att förstöra den för att jag inte vet hur man bär sig åt. Att jag vill komma förbi min rädsla för mina egna känslor, min osäkerhet och otrygghet, min oförmåga att kunna kommunicera på ett vettigt sätt om den sortens känslor, utan att det blir fel. Att jag behöver lära mig läsa och tolka andras känslor så att jag inte missförstår – åt något håll.

Igår sade jag till min boendestödjare att fast det finns en person jag har ett visst intresse för, så tänker jag ändå låta bli att agera på det – i alla fall just nu. Jag tänker att det kanske är bättre att jag tar mig tiden att lära mig hantera mig själv och mina känslor när det gäller just den sortens kärlek, så blir det lättare när jag väl står där. Det känns onödigt att förstöra något bara för att jag inte vet bättre, när jag kan ta mig tiden att lära mig hur man bär sig åt i stället. Jag är glad för att jag äntligen tänker så.

Sen visar det sig om psykiatrin tycker att det är en anledning god nog att godkänna terapi för. Jag hoppas det, för jag är inte säker på att jag fixar att lära mig det här själv. Jag har så vansinnigt många vanföreställningar om hur man bär sig åt, vad jag kan förvänta mig och så vidare, att jag inte tror att jag kan lära om och lära rätt på egen hand. Det behöver jag hjälp med. Och jag tycker faktiskt att jag förtjänar det. Är man över 40 och inte har haft en enda vettig relation i hela sitt liv är det fan på tiden att man får ha det. Men det visar sig vad behandlingskonferensen på psyk har för åsikt i frågan – men jag känner i magen att det trots att det kanske inte är så prioriterat, att jag kanske har en chans till terapi ändå. Jag hoppas det.

Något annat jag tänkt att jag ska skriva om är hur terapin jag gick i tidigare fortfarande gör skillnad. Jag märker att jag utvecklas hela tiden – helt sanslöst vad terapi kan göra för en. Alla borde gå i terapi vid något tillfälle i sitt liv. Personlig utveckling rockar stenhårt.

Den största skillnad jag märker är i hur jag uppfattar mig själv. Jag har under så oerhört många år upplevt och uppfattat mig själv som en dallrande rå köttbit med två pinnsmala ben på två pyttesmå fötter som försöker balansera på ett hårstrå. Av uppenbara skäl har det inte fungerat särdeles väl. Den platå man har att stå på som sitt inre jag har inte varit mycket mer än det där hårstrået, och på alla sidor runtom har det varit avgrunder så djupa att man bara kan se mörkret några hundra meter ner. Det som är jag har varit rått, blödande, varigt, sårigt.

Nu, däremot. Nu är mitt jag förhållandevis helt. Jag plåstrar inte längre om mig stup i kvarten för att ett plåster lossnar eller en del av mig trillar ner i avgrunden. Min platå, min väg jag vandrar på, är ganska bred och jag har gott om utrymme att röra mig på. Dessutom är vädret bra.

Visst finns det saker jag fortfarande behöver lära mig och jobba med. Men just precis nu känner jag att jag ändå har möjlighet att kunna vara en ganska frisk människa. Jag har möjligheten att ha ett vettigt, givande liv. Jag känner mig mer hel och stabil än jag någonsin gjort.

Det är en oerhört intressant, men extremt märklig känsla för någon som jag.

 

Arkiv
Translate