Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

För ett år sen levde min pappa fortfarande. Det var på håret, och sen dog han ju, men just nu, för ett år sen, fanns det fortfarande liv i honom. Om några dagar har det gått ett år sen han dog. Ett helt jävla fucking år. Helt obegripligt. Så mycket tid och vatten under broarna har passerat. Livet har förändrats så oerhört sen han lämnade mig. Igen.

När mamma dog för många år sen, upplevde jag samma sak. Det här med hur livet förändras. När en person man har något slags närmre relation med dör, tvingas man omvärdera sig själv och sitt liv i ganska hög grad. När mamma dog var förändringen enbart till det bättre, och jag vet att jag många gånger har funderat över hur livet skulle se ut om hon fortfarande levt, om hon fortfarande haft den inverkan på mitt liv som hon hade när hon levde.

Det är sånt jag inte riktigt törs tänka på, faktiskt. Förmodligen hade jag varit mycket mer sjuk än jag har varit. Men utöver det – jag kan inte ens föreställa mig.

Nu upplever jag lite samma sak när jag tänker på pappa och att jag helst sett att han fått vara frisk och leva. Men helt plötsligt – och det är första gången det händer när det gäller honom, upptäcker jag att jag har svårt att föreställa mig hur det senaste året skulle ha sett ut om han levt. Den jag är just precis nu, är jag på grund av att ha haft honom i mitt liv och därefter förlorat honom.

Och vad man än kan tänkas tycka om saken så innebär förluster utveckling. Ofrivillig sådan, måhända, men utveckling nonetheless. Man har liksom inget val – det är bara att utvecklas på de sätt man kan och se glad ut, under tiden man sörjer den man förlorat i varierande grad.

Jag har ägnat delar av januari åt att vara väldigt ledsen. Det var nån dag för nån vecka sen när jag var ute med hunden mitt i natten och bröt ihop ute på promenaden. Tursamt för mig, eftersom jag inte tycker om att gråta så någon ser, var det inte en kotte ute då.

Det är en så jäkla märklig känsla, detta att det snart är ett år sedan pappa dog. Å ena sidan märker jag hur jag nästan straffar mig själv genom att tänka på hur sjuk han var, känslan när vi kramade varandra sista gången, det vi sade till varandra sista gången vi pratades vid på telefon tre dagar innan han dog, hur hans kropp såg ut och kändes, hur otroligt jobbigt det måste ha varit för honom att vara upprätt, så svag som han var… Jag straffar mig hårt genom att tänka på det här, men jag vet inte riktigt varför.

För samtidigt så börjar jag… jag vet inte hur jag ska beskriva det. Faktum är att tiden går, man lär sig att leva med saker och att hantera dem. Jag har haft ett år på mig att hitta min identitet som medelålders och föräldralös. Dessutom känner jag för första gången, tror jag, att jag inte vill gömma mig för mina känslor. Jag vill uppleva dem. Jag vill gå genom dem. Har ni hört nåt så skumt!? JAG – vill faktiskt känna och uppleva mina känslor. Så jävla weird.

Jag är förvirrad och ledsen. Jag vet inte ens om jag saknar honom, eftersom det inte är möjligt att få tillbaka honom.

Det är så jävla drygt.

 

Arkiv
Translate