Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag tänkte ägna ett inlägg åt att reflektera över året som har gått, och ett annat åt att se framåt. Det här inlägget kommer uppenbarligen att vara en reflektion.

Det har på många sätt varit ett skumt år. Skumt och jobbigt. Fast trevligt på andra sätt.

Det absolut sämsta är förstås att jag förlorat min pappa. Fast det har inte känts som jag trodde att det skulle göra. Jag har alltid, i hela mitt liv, trott att jag skulle gå under den dag han dör. Det gjorde jag inte – uppenbarligen, eftersom jag sitter här och skriver det här, drygt elva månader senare. Jag sörjer honom fortfarande, och kommer nog att göra det till den dag jag själv dör. Men inte på samma sätt som när det var nytt, färskt och ett blödande sår. Dessutom upplever jag ju att han periodvis är väldigt närvarande ändå, så jag är inte särskilt orolig för min egen del, faktiskt. Däremot finns det tillfällen där jag tror att jag kommer att vara ledsen; den dag jag flyttar till ett annat ställe, eftersom jag hade velat att han skulle få se det. Ifall att jag någonsin kommer att gifta mig hade jag velat att han var där.

Sen finns det ju annat som varit oerhört påfrestande. Till exempel hela historien om byte av god man och allt det inneburit – exempelvis att jag nu står utan god man. Det finns extremt mycket att säga om det, och en del av det har jag redan berättat och skrivit om i tidigare inlägg. Men frustrationen över situationen – dels min egen, men också över att Överförmyndarnämnden ens får ta sig sådana friheter, att de vägrar vara behjälpliga i någon som helst utsträckning och så vidare, är en ren, skär skam för Västerås stad.

Till de positiva bitarna hör bland annat min inställning till mitt sockermissbruk. Den 20 mars (2 dagar efter min födelsedag) slutade jag äta socker (igen!) efter ett skov på ungefär sex månader. Jag har nått insikt om vad jag kan och inte kan äta, även av sådant som anses vara nyttigt, eftersom det triggar min missbrukarhjärna. Det har bidragit till mer viktnedgång (även om jag just nu står på en platå), och dessutom till att jag börjat äta en del kosttillskott, med planer på fler sådana. Jag har blivit mer inriktad på att medvetet påverka min hälsa genom vad jag stoppar i mig. Det är rätt coolt, faktiskt, och jag hoppas att det är något som kommer att hålla i sig. Men det tror jag, eftersom jag inte har något som helst intresse av att degradera och återgå till den tyngd av depression jag levt med under så många år.

En annan positiv sak är att jag haft både lust och möjlighet att fotografera på ett sätt jag inte gjort på många år. Jag har min bil jag kan åka runt i till olika ställen och fotografera så mycket jag har lust. Det har periodvis gett mitt liv mening och innehåll, vilket är en väldigt trevlig och uppskattad känsla. Dessutom är fotografi det jag tycker att jag är absolut bäst på, och det var faktiskt bara någon vecka sen som jag bestämde mig för att jag troligen inte kommer att vilja jobba med fotografi igen. Jag vill använda fotografi som visuell poesi, och man förstår varför om man tittar på min fotoblogg. Det finns inte ett enda kommersiellt fotografi där.

Till de tristare sakerna hör det här med Ella och hennes återkommande haltande. Jag har ju vetat i hela hennes liv att det skulle bli så förr eller senare. Från början hade jag en fix idé om att jag skulle behöva ta bort henne vid sju års ålder. Nu blir hon nio i mars, så utifrån mitt perspektiv har jag redan fått ha henne längre än jag trodde. Men det är ett stressmoment, oavsett. Jag ser ju på henne att hon börjar bli stel, även om jag i och för sig inte tror att hon nödvändigtvis har så jätteont. Hon får också kosttillskott och det gör skillnad – men det spelar ju ingen roll i längden. Hon är numer gammal, och inom någon slags framtid kommer jag att förlora henne. Den insikten slår hårt och jag blir oerhört stressad över utsikten att stå utan hund. Om någon har lust att sponsra mig ekonomiskt till inköp av en ny hund säger jag då rakt inte nej. Gärna medan Ella fortfarande finns, så hon får hjälpa till att fostra den.

Om jag inte missminner mig var mitt nyårslöfte för 2017 att fokusera på min hälsa. Det tycker jag att jag har gjort. Sedan tycker jag väl att det är lite väl många saker som står i vägen för att jag ska komma längre i mitt mående. Sorg efter en förälder är en sak – den lär man sig att leva med, även om det inte är vare sig kul eller lätt. Däremot allt annat skit, som frågan om ekonomi, boende, sysselsättning och så vidare, är inte fullt lika lätt att hantera på egen hand när man förvisso mår bättre än man gjort på åratal, men fortfarande inte är helt fit for fight.

Sen finns det lite annat smått och gott jag ska berätta om, men det hör hemma i mitt nästa inlägg om 2018. 🙂

 

Arkiv
Translate