Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag har en skum känsla i magen och bröstkorgen. Inte ångest, men nånting som påminner om känslan man har innan det ens låtsas bli ångest. Jag har fjärilar i magen på det dåliga viset, och andas väldigt högt upp i lungorna. Jag kan djupandas utan problem, och jag har varken yrsel (mer än vanligt!) eller ser suddigt eller så, så jag är inte ett dugg orolig för att det ska utvecklas till ångest.

Men det är något som skaver, någonstans i mina tankar eller känslor. Det stör mig att jag inte riktigt kan hitta vad det beror på.

Det skulle kunna vara en av två saker (eller båda) som gör att det känns såhär. Det ena handlar om mina skulder. Min boendestödjare var här idag, och vi öppnade ett knippe kuvert (som inte var så många – kanske sju, åtta stycken) från diverse inkassobolag. Det här är ju något jag konstant har vägrat att göra i ungefär tio år, och det var ungefär lika omysigt som jag föreställt mig.

Allt som har med mina skulder att göra, gör mig väldigt, väldigt knäckt, faktiskt. Hela situationen känns övermäktig och jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna bli fri från skulderna. På riktigt. Nu har dessutom nya (gamla, alltså) gått till Kronofogden igen, så jag blir inte fri från det heller. Det här är sånt som gör att jag verkligen får svårt att se en lösning på hur jag ska kunna förverkliga mina drömmar och mina mål om ett annat liv.

waterdrop

Det andra dagens jävla asdryga känsla i maggropen skulle kunna bero på, är ett mindre åtagande jag har gjort. Jag har engagerat mig ideellt i en förening, för att vara en av två personer som producerar föreningens nyhetsbrev. Jag tror inte att det behöver vara så betungande, men det finns en del saker i föreningen (vars syfte för övrigt är enastående bra på alla sätt och vis) som gör att jag känner mig tveksam till om jag verkligen vill det här.

Faktum är, nu när jag tänker närmare på saken, så är framför allt det här med skulderna, sådant som får mig att faktiskt må fysiskt illa. Sådär så jag nästan vill kräkas.

Det är så jävla mycket, när det kommer till skulder. Dels är det ju stora summor pengar, men det är också allmänt rörigt. Det är många fordringsägare, och när jag tänker på hur i helvete jag ska lyckas dela upp mina pengar (och vilka pengar? Kronofogden mäter ju ut nästan 1 400 spänn av mina ca 6 600 spänn varje månad), och hur mycket jag kan betala till varje. Med tanke på Kronofogdens utmätning har jag existensminimum kvar, vilket innebär att jag absolut, absolut MAX kan tänka mig att betala ABSOLUT, absolut max, kanske 150 kronor i månaden – sammanlagt. Det innebär att varje fordringsägare skulle få nöja sig med kanske 10 – 20 kronor – var. Varje månad. Till och med en skuld på 1 000 spänn skulle ta evigheter att betala av i den takten.

Nu mår jag illa igen.

Det är så sjukt jävla påfrestande att aldrig på riktigt kunna hoppas på en förändring till det bättre. Det är ju sånt här man har en god man till, men den jag haft under ett par år lyckades inte särdeles bra med just den uppgiften. Den person jag vill ha som god man vägrar Överförmyndarnämnden att utse, och jag vägrar att acceptera någon annan. Ja, ni har ju ungefärlig koll på hur den historien ser ut.

Det absolut enda positiva jag kan komma på att få ut av detta, är att jag har en valmöjlighet. Den enda valmöjlighet jag har är att välja mellan att fortsätta ha det dåligt, eller att det från och med nu (väldigt långt bakåt i tiden, för att vara exakt) bara kan bli bättre.

Det tar så in i helvete jävla lång tid innan det blir bättre, bara. Det är väl den invändning jag kan ha mot den valmöjligheten (är det ens ett val då?).

 

Arkiv
Translate