Pappa har varit död i nästan elva månader nu. Ändå känner jag att jag står honom närmre än någonsin. Det är lite märkligt, faktiskt. Kanske för att jag upplever mig ha en direktkontakt med honom nu, vilket jag inte haft sedan jag var barn eftersom han har haft andra människor i sitt liv utöver mig.
Jag har för mig att jag berättade om händelsen nere i Kopparlunden här i stan, i våras, när jag var där tillsammans med Ella, och vi träffade på den där fågeln som var så pratsam och social. Min övertygelse är ju att det var pappa som kom på besök i den enda fysiska form han kunde komma på, och som jag kände igen utan tvivel. Något sådant har inte hänt sedan dess. Däremot så finns han i mina tankar i princip konstant. Inte i bakgrunden, utan aktivt – inuti mina tankar. Ibland när jag gör något, brukar jag tänka att hörrudu pappa, ser du!? Ser du vad jag gör nu?
Att påstå att jag har en faktisk konversation med min pappa är ju att ta i. Han är ju död, och dessutom kremerad. Han har varken den fysiska formen eller förmågan att kommunicera med mig på ett sätt som ens kan påminna om en konversation. Däremot upplever jag att han är med mig, nästan hela tiden. Inte på något jobbigt eller påfrestande sätt, men han är där. Jag finner det ganska tröstande, faktiskt.
Jag tänkte lite på saken för en stund sen. Pappas änka har behov av att frigöra sig från honom, för att kunna leva vidare. För mig är det nästan tvärtom. En del av de saker hon gjort sig av med har jag tagit hem (böcker, framför allt). Jag har hans ringar som jag använder regelbundet. Jag har ett behov av att absorbera så mycket jag kan av honom. Inte för att jag har någon större lust att vara eller bli som honom – jag är min egen. Men jag har ett behov av att återkoppla till det som var vi, det vi hade mellan oss och tillsammans.
Det händer att jag fortfarande bryter ihop och gråter. Det kommer jag nog att fortsätta göra rätt länge, tror jag. Pappa var så orolig för att han skulle glömmas bort när han var borta. Det kommer inte att hända under min livstid. Inte under mina syskons på den sidan heller. Och om han tänker fortsätta vara delaktig i mitt liv på det här sättet kommer han att vara så nära fysisk form som det går utan att vara det.
Jag tar det jag får.