Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det var inte igår, kan jag säga. Långt ifrån – faktiskt så är det nog flera, flera år sedan jag hade någon kännbar variant av hypomani. Men nu slog den till utan förvarning. Fast jag kanske borde ha kunnat förutse det. Jag har nämligen bestämt mig för att börja skriva e-böcker om fotografi.

Innan jag säger mer om det, måste jag bara få skriva lite om den fysiska upplevelsen av det här. Det är som sagt var väldigt länge sen jag hade någon kännbar variant av hypomani. Nu har jag haft någon vecka eller så där jag sovit väldigt skumt och haft väldigt långa vakna perioder däremellan. Detta kombinerat med att jag känner mig väldigt exalterad över det här e-boksförfattandet är inte nödvändigtvis så bra – och det märker jag ju väldigt tydligt.

Jag har hjärtklappning. Jag är lite yr i huvudet. Tankarna går i väldigt, väldigt hög hastighet. Under det översta lagret av tankar känner jag hur jag jobbar på att hitta någon slags plan för hur de här e-böckerna ska se ut, fungera, skrivas och så vidare. Alldeles nyss satt jag och tänkte att fan, det här är litegrand som ångest, fast utan det obehagliga.

Alltså, seriously. Jag blir nästan lite sur. Jag gillar i och för sig att befinna mig i en hypomani, med tanke på egoboosten det innebär. Men jag gillar verkligen inte det som kommer efteråt och som trots allt är ganska oundvikligt – depressionen. Och tro mig – jag har verkligen ingen lust att hamna där. Been there, done that, oh, så many times. Men jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag är på väg att hamna där nu.

Eller ja, jo. Ok, då. Det skulle vara att jag sovit skumt i ungefär en vecka. Varit vaken alldeles för länge. Och visst. Jag har under hur lång tid som helst tänkt att jag någon gång skulle vilja skriva böcker om fotografi. Nu har jag bestämt mig, och till och med börjat. Dessutom har jag skaffat mig programvara så att jag kan layouta det hela. Och för dig som undrar – näh, jag skaffade inte hela CC; jag skaffade bara det jag behöver. Så det så. 🙂

Men ändå.

Jag tycker ändå inte att det är riktigt försvarbart att min hjärna ska få för sig att agera ut i någon slags hypomani. Den är inte helt utblommad, tack och lov, och ännu mera tack och lov har jag insett det såpass tidigt att jag troligen kommer att kunna stävja det.

bloodstained_line

Min strategi för tillfället är såhär;

Jag har stängt ner alla program jag använder för att skriva, redigera fotografier och layouta. Jag ska inte göra något mer idag. Om några timmar ska jag sova, men först ska jag hämta mat genom food2change på Ica Maxi. Jag ska försöka ägna en stund åt att djupandas. En annan (eller fler) åt att maila med en person jag har väldigt mycket gemensamt med, och försöka hitta ett fokus där.

Jävla piss-instabilitet. Fan, vad sur jag blir. Inte sådär på riktigt as-surast-i-hela-världen-sur, men sådär lagom. Jag känner ju att jag hänger och dinglar på en väldigt tunn tråd mellan hypomaniska drag och någon slags märklig ångestvariant. Jag är ganska övertygad om att det kommer att ge med sig både (relativt) lätt och enkelt när jag får sova – men det är en stund tills dess.

Det jag tror att jag stör mig mest på är att det ens händer. Jag har gått runt och lullat och varit rätt stabil under rätt lång tid nu, och trots att jag varit så djupt i skiten så glömmer man ändå väldigt fort hur påfrestande det är. Det är ungefär som med pms – fast att den är återkommande, så glömmer man ändå mellan gångerna att det suger pungsvett och Jimmie Åkessons svettiga, äckliga överläpp (och värre saker ändå) när den väl dimper ner som ett brev på posten.

Undrar om det hela helt enkelt beror på att jag är trött. Och att hjärnan drar igång på det här viset för att jag ska hålla mig vaken och igång tills det är dags att sova. Det är lite extra irriterande därför att jag försöker hitta något bra sätt att vända tillbaka dygnet, åtminstone någotsånär. Just nu är det precis tvärtom mot hur jag vill att det ska vara – men för tillfället verkar det stört jävla omöjligt att vrida det åt något som helst håll. Det är extremt irriterande.

Bortsett från allt detta kan jag i alla fall, lite trumpet, märker jag, upplysa om att jag har sytt mig ett par nya byxor. Igår. Nöjd blev jag, dessutom.

Nu ska jag försöka fokusera ihop skallen, bli på lite bättre humör och hitta någon slags form och balans i tillvaron igen.

Wish me luck!

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet