Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag vet faktiskt inte riktigt exakt vad det är som händer, eller varför. Men jag har ägnat hela mitt liv åt att anpassa mig efter andra, att inte alltid kunna stå för mina åsikter utan ha sökt acceptans för dem hos andra. På det stora hela kan man nog säga att jag har varit (och fortfarande är) väldigt mjuk, även om många säkert skulle tycka annorlunda på många sätt. Jag tror att jag kan framstå som hård, eller i alla fall inte alltid mjuk – fast jag gör det ändå.

It’s complicated. 🙂

Men jag märker, framför allt nu på senaste, att mitt behov av att någon bekräftar att det jag tycker, säger, är, är “rätt”, har minskat. Jag märker att jag blir starkare i mig själv – och jag måste faktiskt erkänna att det är en rätt cool känsla. Jag är jag, liksom. Det är lite sådär som i att… acceptera mig för den jag är, eller låt bli. Your choice. Din förlust om du låter bli. Och det är ok att inte alltid hålla med om allting eller att bli bekräftad.

Alltså, jag ser ju när jag skriver att det låter som att jag har varit värsta vända-kappan-efter-vinden-personen, och det är inte riktigt så jag menar. Jag har aldrig, som vuxen, tvivlat på min liberala sida, exempelvis. Jag tvivlar inte heller på de åsikter jag har när det gäller hundar och fostran av dessa. Men det är skillnad på att själv tycka att man har vettiga, sunda värderingar och åsikter, och att andra också tycker det. För mig har det mer handlat om att bli bekräftad. Kan ha att göra med att jag är väldigt konflikträdd, sådär överlag, och att jag har försökt hålla mig på god fot med folk genom att anpassa mig. Att inte alltid säga högt vad jag tycker, eftersom jag varit rädd att det ska bli konflikt – oavsett hur stor eller liten.

Undrar om det på något sätt handlar om att jag börjat våga ta plats. Ta plats inuti och inför mig själv. Det ger mig onekligen en väldigt intressant känsla av att vara vuxen (och balanserad) på ett sätt som inte tillhör vanligheterna för mig.

Alltså, ni kan inte ens föreställa er vilken extremt intressant grej det här är för mig. Om jag inte missminner mig har jag skrivit om det här fenomenet tidigare i år. Jag tolkar det som ett steg i min personliga utveckling efter att pappa försvann.

När min mamma dog, en dryg månad innan jag fyllde 25, var det inte riktigt samma sak. Pappa fanns då och jag hade stöd den vägen. Men visst var det en stor förändring – på ett helt annat sätt, dock. Jag var plötsligt tvungen att förhålla mig till mig själv utan mamma. Eftersom hon inte fanns längre hade hon inte längre ett direkt inflytande, även om det inflytandet höll i sig i flera år efter hennes död.

När det gäller pappa så känns det mer som att han på ett bra sätt har gett mig plats och utrymme att bli den jag är tänkt att vara, genom att lämna mig. Det låter ju helt barockt att uttrycka sig så, men jag vet inte hur jag ska säga det annars.

Ibland undrar jag om pappas änka läser den här bloggen (jag vet att hon gjort det ibland), och om hon i så fall förstår vad jag menar när det handlar om pappa. Jag tror inte att vi har riktigt samma syn på den relation jag har haft med min pappa, nämligen. För hur mycket jag än har älskat min pappa, och hur mycket han än har älskat mig, så har han haft en väldigt stor kontroll över mig. Jag har levt för att han ska vara stolt över mig, och det är inte särskilt hälsosamt i längden. Allt det har att göra med hur komplicerat det varit med mamma – hela alltihopa är en enda röra av känslor, funktionalitet, relationer, psykisk (o)hälsa och så vidare. Så varken pappas eller mitt sätt att fungera med varandra har nog varit särdeles märkligt.

Fast det hade varit roligare att vara så balanserad som möjligt och ha en vuxen relation med honom i stället för att bli vuxen och balanserad på riktigt i samband med att han är död.

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet