Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det är få saker utöver det som vanligtvis drabbar mig när det handlar om depressioner, som får mig att må så dåligt som pengar. Eller snarare; frånvaron av pengar. Eller för den delen; när saker händer så att de pengar jag har plötsligt tas ifrån mig utanför min kontroll.

När jag lämnade in stämningsansökan fick jag reda på att jag inte behövde betala något, eftersom det har med god man att göra och det ska inte kosta. Det blev jag givetvis oerhört glad för, eftersom det innebar att jag förhoppningsvis skulle kunna göra något annat i stället. Till exempel har jag bokat och betalat tid för besiktning av bilen. Idag fick jag brev från Tingsrätten med information om att jo, jag måste visst betala in avgiften för min stämningsansökan. Det är 2 800 kronor. Eftersom jag använt del av detta, saknas nu lite drygt tusen spänn.

Bara det här i sig gjorde att jag blev någon slags blandning av småsur, irriterad, frustrerad och lite småknäckt. Det är ju nämligen också så att Kronofogden drar nästan 1 400 spänn varje månad nu, fram tills dess att de är färdiga med utmätningen av arvet efter min pappa – och det verkar kunna ta tid. Lägg till det att jag är sjukpensionär med lägsta ersättningen, så inser man rätt snabbt att jag inte har många kronor att leva på varje månad. När allting är betalt har jag ungefär 4 000 eller så att leva på – och av dessa går ungefär 600 eller så, till resterande räkningar som dras direkt från mitt kontokort (webhotell, telefon och lite annat). Att med detta använda en dryg tusing till stämningsansökan blir… spännande, to say the least.

Vidare, idag, fick jag hjälp med att skyffla iväg en massa grejer till återbruket. På väg dit märkte jag att kopplingen liksom fastnade – det var som att den lade sig ovanför bromspedalen, fast att den inte gjorde det. Och helt plötsligt kändes den inte alls under foten. Det gick inte att växla, eftersom kopplingen inte tog. Mitt i trafiken var vi. Tack och lov tog vi oss fram, vi tog oss runt ett par varv på återbruket, och vi tog oss hem (fast vi fastnade i en kurva där det helt enkelt inte gick att växla – varningsblinkers is the shit). Men detta kommer också att innebära en kostnad, och det finns inte en suck i helvetet att jag kan fixa det här innan det är dags för besiktning.

Jag är rätt trött nu och känner mig mer låg över det här än jag gjorde tidigare idag. När jag har sovit kommer det förhoppningsvis att kännas bättre. Tidigare idag orkade jag inte ens bli knäckt. Det var mer sådär som i… jaha, en sak till att ställa på kö. Jag kommer aldrig att ha några pengar att göra spontana saker för, därför att varenda jävla ruttet öre jag äger eller kommer att äga, kommer att gå till den här neverending bloody fucking kön av grejer som måste åtgärdas på ett eller annat vis.

Fast jag måste ändå säga att jag är tacksam för att jag inte är knäckt. Faktiskt. För jag skulle kunna vara det, och det skulle inte vara ett dugg konstigt. Men med bilen – när vi satt i bilen och försökte ta oss framåt (framför allt i kurvor, rondeller och rödljus) så kunde jag ändå inte låta bli att skratta, för det var förjävla knäppt. Där satt vi – min kompis slet i växelspaken och jag gasade i tid och otid, och tryckte ner kopplingen fast att det inte gjorde någon nytta. Bilen hoppade och skuttade och stannade och startade, folk glodde på oss – och jag bara skrattade. Herregud.

Men i kombination med allt annat så gör det att jag känner mig extremt stressad. Ekonomiskt stressad, vilket är något annat än känslomässigt stressad. Nu börjar känslan av att jag får ta en sak i taget (den där kön) återkomma, och den är rätt skön i jämförelse med mycket annat. Men det är ändå fan så jävla irriterande.

Framför allt eftersom jag dessutom verkligen behöver ta min hund till veterinären för att få tips och råd om hur jag ska motionera henne, och förhoppningsvis någon form av smärtstillande, om de anser att det behövs.

Vill man hjälpa till med en slant går det bra att swisha till nummer 0700 10 25 78. Jag, bilen och mina djur (främst Ella) framför vårt djupt kända tack.

Nu ska jag försöka sova. Wish me luck.

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet