Satt just och funderade lite i största allmänhet och kom fram till att en sak som är sådär löjligt viktig för mig, och har varit väldigt viktig väldigt länge, är tydlighet. Och då menar jag tydlighet när det gäller allt. Praktiska saker. Ekonomiska saker. Känslomässiga saker. Saker att göra. Saker att inte göra. Saker att reagera på. Saker att låta bli att reagera på. Och så vidare i all oändlighet.
En av de saker som fick mig att tänka på detta, är hela den här historien om god man, Överförmyndarnämnden och så vidare. För att inte tala om mina skulder. Eller för den delen, allt annat som har att göra med mitt liv. Har man levt det liv jag har levt, har man levt med absurda mängder kaos. Kaos är inte tydligt. Alls, kan jag upplysa om för den som inte vet. Kaos är… kaos. Oordning. Oreda. Det går ofta väldigt fort. Man hinner inte med, vare sig att tänka, reagera, agera eller något annat. Saker bara händer och far förbi, och sen kommer nästa innan man ens hunnit reagera. Man hinner inte någonting alls – inte ens att lära sig något.
Således är det väldigt lätt att man gör väldigt många misstag. Av ena eller andra sorten.
Och därför har jag med åren lärt mig att uppskatta och önska mig just tydlighet. Så tydligt och fyrkantigt som möjligt. Jag inser att man tappar nyanser på det, men alltså… vad fan. Jag föredrar att ha något stadigt att förhålla mig till, eftersom jag själv inte är ett dugg stadig och stabil av naturen.
Egentligen retar det mig en aning, därför att jag som sagt var inte är särskilt fyrkantig av naturen. Jag tror inte heller att jag uppfattas som det, nödvändigtvis. För ett tag sen skrev någon i en tråd på Facebook att jag är för liberal för Sverige, när det handlar om månggiftets vara eller icke vara i Sverige (huruvida Sverige skulle tillåta månggifte för svenska medborgare, alltså). Jag har ett förhållandevis rörligt sinne, och jag är också (social)liberal, både politiskt och andligt.
Men jag gillar som sagt var, numer, tydlighet. Jag är helst tydlig på det där sättet som ett filsystem i datorn. Jag mappar gärna upp saker i skallen, så att jag kan söka igenom dem efter det jag behöver, när jag behöver det. Nu slog det mig just att jag undrar om jag beskriver det så därför att jag ser min värld i bilder!? Jag har alltid haft en visuell tankevärld, så länge jag kan minnas. Jag kan se musik visuellt. Hör jag musik som påverkar mig starkt kan jag få upplevelsen av att dansa runt inuti musiken – bland tonerna. I ett fysiskt, visuellt perspektiv alltså.
Jag märker att jag blandar ihop ganska många saker nu, men man kan jämföra det här med vad man tycker om och uppskattar i konst. Där är jag precis tvärtom. Under vissa perioder i historien har begrepp som linjärt och måleriskt använts – det linjära är precis vad det låter som. Inte tecknat eller streckgubbar, naturligtvis, men väldigt tydliga linjer och avgränsningar mellan objekt i en målning. Måleriskt använder man om konst där kanterna är utsuddade och ganska omärkbart övergår i något annat. Det är jämförelsevis ganska grovt och odefinierat. Renässansmåleriet var, som exempel, väldigt linjärt. Senare blev det på vissa håll mer måleriskt. Min tankevärld skulle då kunna beskrivas som målerisk – om jag inte tvingade den att bli ett mappsystem som i min dator. Lättfattlig – i alla fall för mig.
Som vanligt blev detta inlägg en bra bit annat än jag tänkte mig. Nu ska jag gå och sova (05.09 på morgonen).
Sov gott! 🙂