Det går sakta, men faktum är att jag börjar märka små tecken på en förändrad sinnesstämning. Till det bättre, tack och lov. Det innebär att min pms börjar närma sig sitt slut, och förhoppningsvis får jag en eller ett par veckor med lite lugn och ro åtminstone från den delen av mitt mående. Fast då ska jag ju å andra sidan genomleva mensen och så en veckas oro innan pms’n kommer igång igen. Herregud, det är så avkopplande och vilsamt att vara kvinna ibland.
Fast idag ska jag försöka låta bli att gnälla. Idag ska jag i alla fall försöka vara lite positiv och lite tacksam. Och nu när jag faktiskt skriver det, så ska jag nog ta och skriva ner några saker jag faktiskt är tacksam för. Ni som hängt med länge vet att det är ett rätt effektivt sätt att höja sitt humör på – jag har skrivit om det tidigare.
Idag är jag tacksam för;
- att jag har vänner som kan hjälpa mig på olika sätt när jag behöver det
- att jag har en bra boendestödjare som hjälper mig mer än hen behöver
- att min pms trots allt inte pågår HELA månaden, utan att jag får lite respit i alla fall under någon vecka
- att jag har vänner som kan hjälpa mig med mina funderingar om Ella (hunden)
- att jag har vänner som säger att de vet att min situation kommer att lösa sig, när jag själv tvivlar som mest
- att jag, trots allt, är envis som en gnu och troligen är starkare än jag tror att jag är
- att det faktiskt är en väldigt vacker höst
Sen tror jag också att jag ska försöka skriva ner några saker jag tycker om hos mig själv. Jag har en väldigt stark tendens, framför allt när jag mår dåligt av ett eller annat skäl, att misshandla mig själv med allting jag tycker att jag gör eller har gjort fel.
Idag tycker jag om mig själv för;
- att jag så långt det är möjligt försöker få lite ordning och reda i mitt liv
- att jag är envis som en gnu när det gäller mitt eget liv
- att jag i alla fall ibland kommer ihåg att försöka lära mig saker jag redan borde kunna
- att jag färgade mitt hår mörkt igen efter att ha testat rött, men inte trivdes så bra som jag trodde
- att jag såg till att mäta om mitt lymfödem för att få ett par kompressionsstrumpor som funkar bättre
Det är verkligen ingen stor våg att rida på, men jag ska försöka rida på den så att jag i alla fall kan ta mig upp ur den här äckliga, pms’iga känslan av total hopplöshet jag befunnit mig i ett tag. Jag vet inte riktigt när min mens tänker dyka upp, men vid det här laget torde det inte ta alltför lång tid. En dag eller två, kanske.
Alltså, ni anar inte vad jag önskar att jag kunde fokusera min energi på annat än att ha pms och försöka reda ut allting omkring min livssituation, det här med god man, Överförmyndarnämnden och så vidare. Det finns annat jag skulle må så mycket bättre av att sysselsätta mig med. Jag skulle verkligen uppskatta om ni håller varenda tumme ni har och mer därtill för att det kommer att ge sig. Helst snart.