Det här med att dra med pms är verkligen ingen dans på rosor. Just nu är det de sista dagarna innan jag ska ha mens, och den borde rimligen dyka upp inom ett par dagar. Det är som vanligt de värsta dagarna, när det känns som att ingenting funkar, att jag aldrig någonsin kommer att få ett annat sorts liv, att jag lika gärna kan ge upp på ett eller annat sätt. Det är inte ett dugg avkopplande, kan jag upplysa om.
Det som är extremt tröttsamt just nu är att jag upplever det som att jag hela, hela tiden får ytterligare ett slag i magen som skjutsar mig minst en kilometer bakåt. Har jag otur kommer jag att hamna i en ekonomisk sits som påminner väldigt kraftigt om hur det var när jag mådde som sämst – med den enda skillnaden att jag nu trots allt får pengar varje månad. Men de kommer inte att räcka, det kommer inte att finnas något direkt utrymme för att göra någonting överhuvudtaget utöver det absolut, absolut mest nödvändiga. Det vill säga; jag som redan har prioriterat bort att köpa en bh i flera månader, kommer att behöva fortsätta prioritera bort det därför att det faktiskt inte är helt nödvändigt.
Ännu mer tröttsamt är det faktum att jag just nu inte kan se att en förändring är möjlig. Jag har den ekonomi jag har. Den ekonomin påverkar mitt mående. Mitt mående påverkar min förmåga att förändra min situation. Det är en evig ond cirkel som gör att jag så länge jag mår såhär, inte har någon som helst möjlighet att genomföra några förändringar till det bättre.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till för att få mitt liv att bli bättre. Jag känner mig inte alls bekväm att leva på allra lägsta existensminimum i resten av mitt liv. Jag vet inte hur stora mina skulder är, därför att jag har tre olika bud – alla från Kronofogden, och vet inte vilket som stämmer. Det är för övrigt en extremt stor skillnad på dessa bud.
Oavsett vilket är jag fullständigt livrädd för hur resten av mitt liv ska se ut. Ekonomi är en så extremt stor del av vilken valfrihet man har, och hur attraktiv man är för andra människor. Och jag menar inte enbart som potentiell livspartner, utan som bekant/vän/anställningsmöjlig och så vidare. Har man den här ekonomin är man extremt låst i den situation man befinner sig i, och det är extremt svårt att ta sig ur den. Och det spelar ju ingen roll om jag skulle lyckas tillfriskna såpass att jag fick ett rejält högavlönat jobb – jag skulle i vilket fall inte ha mer pengar, därför att de skulle gå raka vägen till Kronofogden.
Det är så sjukligt tröttsamt att ha pms när alla de här tankarna redan tar upp all vaken tid, och all sovande därtill. Allt det här och mer därtill går på repeat i min hjärna. Jag hade en period när jag sov ett par timmar mindre än jag behöver varje dygn. Nu sover jag två-tre timmar mer än normalt, varje dygn. Trots det är jag så fruktansvärt trött – hela tiden. Det enda jag gör på hemmaplan är att diska, så jag kan tvätta mina kompressionsstrumpor (som jag har för mitt lymfödem i underbenen). Jag har dammsugit en gång på kanske sex veckor (för runt två veckor sen). Jag ska tvätta på lördag, och det var nog ungefär tre veckor sedan, det med. Allt det där får anstå tills jag faktiskt har ork.
Min hjärna är så proppfull med frågor att jag blir alldeles utmattad. Jag vet ingenting. Jag förstår ingenting. Jag vet inte vart jag ska börja eller vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vem som vill eller kan hjälpa mig. Och jag är så fruktansvärt rädd att det är det här som kommer att vara mitt liv.
Det här är inte ett liv. Det här är en existens. En tillvaro. Ett förvarande av kropp och sinne. Det är inte mer än så. Och för den som inte har levt såhär – du kan verkligen inte ens föreställa dig hur det är. Hur man fungerar. Hur man måste prioritera. Att välja bort en nödvändig sak för en annan. Ungefär som att jag nu förmodligen måste prioritera bort delar av mina matkostnader. Vilket på sikt troligen är dåligt för min hälsa och min vikt. Som att jag måste välja bort att köpa en bh därför att jag behöver ha något annat.
Det ligger enormt mycket skuld och skam i det här. På det där sättet att jag förmodligen måste passa mig, så att jag inte börjar bestraffa mig själv för det. Jag menar inte att jag helt plötsligt kommer att börja skära mig eller så, men det finns många sätt att syssla med självbestraffning på. Jag kommer nog på något, om jag måste.
Om du råkar ha en hundralapp eller så till över, tar jag tacksamt emot den via Swish till nummer 0700 10 25 78 (och du som är telefonförsäljare – dra åt helvete, din fula, äckliga jävel).