Det börjar dra ihop sig till mens. Det märks rätt tydligt på hur min hjärna fungerar. Nu är det ett par månader sist, och min pms förändrar sig mellan varje gång, så det är omöjligt att veta hur det kommer att se ut den här gången eller nästa. Men nu säger min hjärna ganska högt och tydligt att det kanske är dags att börja fundera på det där med att ge upp. Igen. Att det aldrig kommer att bli annorlunda eller bättre.
Fy fan, vad det här är tröttsamt att leva med.
Affektiva
arbetsförmåga
arbetsträning
balans
behov
bieffekt
bipolär
Bipolär typ II
boende
boendestöd
diagnos
driv
drömmar
effekt
egoboost
ekonomi
framtid
förväntningar
hemma
humörsvängningar
intensitet
kunskap
känslor
Lamotrigin
Litium
matvanor
medicinering
o-balans
personligt
planer
psykvård
relationer
rädsla
samhälle
självbild
självinsikt
självstraff
sorgearbete
stress
stöd och hjälp
sömn
tacksamhet
utmattning
Venlafaxin
ångest