Jag tog mig friheten att ge mig själv ett par dagars semester från hela den här otrevliga historien med Överförmyndarnämnden (ÖFN). Det var extremt behövligt och extremt skönt att låta mig själv släppa det, om än för bara ett par dagar. Idag vaknade jag dock med en orosklump i magen som nästan gränsade till ångest, vilket var högst otrevligt. Jag försöker så långt det är möjligt att undvika Stesolid, men idag tog jag faktiskt en för att slippa oron.
Men jag har under en längre tid haft funderingar på vad som jag tror är den yttersta konsekvensen jag själv kan komma på och göra, för att ÖFN ska fatta till vilken grad de fuckar upp för mig. Jag har nämligen funderat på att stämma dem. Och nu har jag i princip bestämt mig. Mitt enda problem är hur jag ska få ihop kostnaden för stämningsanmälan, men jag får helt enkelt tigga i sociala medier. Det finns inte en chans i helvetet att jag kan få ihop 2 800 spänn inom en rimlig framtid annars.
Så. There goes. Jag ska stämma ÖFN i Västerås kommun för en hel rad olika saker. Psykiskt lidande. Sveda och värk. Ekonomiska förluster. Effektivt förhindrande av tillfrisknande och återtagande av kontroll över mitt liv.
Min boendestödjare var här idag, och vi pratade – som vanligt, om detta. Jag sade att jag börjar bli så sjukt stressad över mina skulder igen. Oavsett vad som händer med arvskiftet efter pappa kommer Kronofogden att roffa åt sig min del innan jag hinner blinka. Det är så oerhört många saker jag är orolig för när det gäller det. Att jag inte får behålla min del själv har jag förlikat mig med, så det är hyfsat ok. Men att det inte kommer att räcka, att… ja, och så vidare i all oändlighet.
Men för att återgå till stämning av ÖFN. Jag har bestämt mig för att ge mig själv små veckouppgifter. Kommande vecka ska jag till exempel ringa några advokatbyråer och se om de kan hjälpa mig att reda ut arvskiftet, eftersom min tidigare god man inte har lyckats till min belåtenhet. Men framför allt ska jag sätta mig och börja skriva ihop en stämningsansökan, samt börja tigga pengar på sociala medier.
Om du redan nu känner att du vill hjälpa mig med pengar till en stämningsansökan rekommenderar jag att du swishar mig en peng. Om 28 personer bidrar med 100 spänn var är jag ju liksom fit for fight. Swisha till telefonnummer 0700 10 25 78 (telefonförsäljare kan dra åt helvete). Märk gärna ditt bidrag med ÖFN, så jag vet vad det gäller. Du har mitt största, fläbbigaste tack i all evighet för din hjälp och ditt stöd.
Ett annat beslut jag har tagit är att när allt det här är färdigt – oavsett hur det går, ska jag tatuera mig. Hur jag ska bära mig åt för att få ihop pengar till det vet jag inte. Jag får väl tigga ihop till det med, antar jag. Men det skiter jag i – när det här är färdigt förtjänar jag en belöning, och jag vill ha en till tatuering (näh, egentligen vill jag ha många till, men en i taget!!! 😀 ).
Vilket, när jag tänker närmare på det, får bli såhär. Om jag får in mer pengar än de nödvändiga 2 800 spännen, får överskottet bli början på en tatuering. Yay!
Jag är trött. Jag var hundvakt åt en kompis igår och när hon hämtade sin pälsboll satt vi och pratade ett tag. Då insåg jag att jag inte kommer att fixa mitt liv utan hjälp. Jag antar att det bland annat är därför jag varit så orolig idag. Orolig och irriterad. Det är ett sjujävla stressmoment, kan jag upplysa om. Ingenting jag skulle önska någon annan.
Men det är också väldigt typiskt mig. Varför ska saker och ting gå lätt och smidigt när det kan bajsa på sig och bli jätteskumt och ingen jävel kan hjälpa mig. Det vore ju att göra saker alldeles för lätta, liksom.