Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag tror att ÖFN (Överförmyndarnämnden) tycker att jag är rätt jobbig, faktiskt. Och jag förstår dem. Jag är envis som en jävla gnu och jag tänker inte ge mig. Dessutom anser jag och flera med mig att jag är hyfsat vältalig och kan prata för mig. Detta skulle faktiskt kunna ligga mig i fatet, eftersom det inte alls skulle förvåna mig om ÖFN får för sig att jag inte behöver en god man.

Jag har funderat på det här. Ja, det såg ni ju själva, ni som läste förra inlägget. Men ja, jag har funderat på huruvida jag verkligen behöver en god man. Jag har kommit fram till att jag gör det, och varför jag gör det.

När jag var som sämst i min bipolaritet lyckas jag strula till precis allt. Mina skulder är ju den största konsekvensen jag lever med idag, som påverkar i princip allt annat. Mina skulder är också en stor källa till både skuld och skam, även om det inte är ens i närheten av så jobbigt som det har varit. Under en lång period om flera år kunde jag inte se reklam på tv för ett av ställena jag var/är skyldig pengar. Jag var helt övertygad om att det satt små gubbar inne i tv’n och såg mig och planerade för hur de skulle kunna plocka av mig allt jag ägde och hade för att få in sina pengar.

På riktigt, jag trodde det.

Jag har inga problem att uttrycka mig. Jag är inte heller dum i huvudet. Jag lever med konsekvenserna av min psykiska sjukdom – that’s it. Detta innebär dock inte att jag är förmögen att hantera och lösa den komplexa situation jag befinner mig i. Mitt moment 22. Det är för mycket skam och skuld inblandat i det, och jag är dessutom extremt konflikträdd när det handlar om att jag själv har gjort något fel. Och så är det ju i det här fallet.

Jag upplever att jag inte har råd att göra fel igen. Jag har redan gjort så många fel och så många misstag i mitt liv som fått så oerhört stora konsekvenser. Jag kan inte riskera det igen.

Därför behöver jag en vettig, kunnig och kompetent god man som kan hjälpa mig att reda ut min röra, samt hjälpa mig att ta vettiga beslut.

Jag behöver hjälp att ta mig tillbaka till någon slags nivå av vettigt liv igen. Kanske en period därefter också, för att jag ska känna mig trygg med mina egna val och den situation jag befinner mig i – då. För nu känner jag mig varken särdeles trygg, säker eller bekväm.

Minst av allt känner jag mig bekväm med ÖFN’s sätt att behandla mig. Det finns inte en enda frisk människa som skulle acceptera att bli behandlad på det här sättet – men för att jag har en diagnos och för att jag har konsekvenser av min sjukdom är det tydligen fritt fram att göra lite hur man vill. Som till exempel att tvinga in en människa i en sjuklighets- och offerroll den inte identifierar sig med, inte känner sig bekväm med och inte vill ha. Varför ska jag nöja mig med det, när jag kan få något som är mycket bättre – mitt liv!?

Behöver jag säga att jag är missnöjd!?

 

  • 7
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation