Ytterligare en dag som gått hyfsat obemärkt förbi. Jag har gjort ytterligare en anmälan av Överförmyndarnämnden till både JO och Länsstyrelsen – den här gången för sin uppenbara ovilja att ta ett beslut jag kan överklaga. Märkligheterna tar liksom aldrig slut. Den här gången hoppas jag att både JO och Länsstyrelsen faktiskt gör det de ska – något åt saken.
Fast jag skulle ljuga om jag sade att jag inte förtvivlar, för det gör jag. Mina tankar går åt (minst!) två håll, kan man väldigt kortfattat säga, och båda vägarna är lika vanvettiga. Den ena, i sammanhanget mest uppenbara och inte alls förvånande, är att avsluta allting och bara ge upp.
Alternativ nummer två (jag märker att det kanske är tre vägar, till och med) är att stämma Överförmyndarnämnden här i Västerås för stulen tid, för sveda och värk under den tid jag bråkat med dem, för effektivt förhindrande av tillfrisknande, för förhindrande av vettig hjälp i arvskiftet efter pappa – och så vidare i all oändlighet.
Det tredje alternativet är det mest vanvettiga av allihop. Det är att skippa god man helt och hållet, och bli min egen god man. Jag betvivlar att det skulle fungera – och jag menar givetvis inte detta ordagrant, utan bara att jag i stället för att vänta på att få vettig hjälp, försöker göra något åt min situation själv i stället. Men då är det ju det där med huruvida man faktiskt klarar av att göra det.
Jag betvivlar inte att jag klarar av att ringa samtal – jag älskar att prata i telefon. Men jag betvivlar att jag klarar av att hantera otrevliga och osympatiska handläggare hos Kronofogden och diverse inkassobolag. Att utsätta mig för risken att gå in i en depression igen för att jag måste bita mig själv i arslet och samtidigt bli biten i arslet av alla andra – låt oss bara konstatera att det inte är min högsta prioritet just nu.
Jag retar mig på att jag ens måste tänka i de banorna. Man tycker ju att det här med att få vettig hjälp borde gå smidigt till, men icke sade nicke. Näh, för i Västerås, där måste man slåss tills man blö’r innan man (om man ens) får hjälp. Det är verkligen ett sjujävla aber att å ena sidan vara så frisk att man bryr sig, å andra sidan för sjuk för att faktiskt fixa just detta.
Men grejen är ju liksom att jag inte har någon större lust att sitta på mitt välbitna arsle och vänta i tusen sinom tusen år. Någon gång måste det ju liksom hända något. Och faktum är att förr eller senare kommer jag att tröttna. Det jag oroar mig en aning för är att jag genom att göra saker själv, kommer att försätta mig i en situation som blir ännu sämre för mig än den redan är.
Och det har jag absolut ingen lust med.
Taggen “arbetsträning” finns där därför att man verkligen skulle kunna se detta som arbetsträning. Herregud!!!