Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Alltså, på fullt allvar – jag fattar inte att det ska vara så in i helvete jävla svårt att få vettig hjälp. På riktigt. Hur i helvete kan det vara ok för en myndighet som Överförmyndarnämnden att bete sig på det vis de beter sig mot mig? Hur kan det på något som helst vis vara rimligt och ok? Det övergår i alla fall min fattningsförmåga, och jag har en rätt stor sådan om jag får säga det själv.

Jag misstänker att det här kommer att ta upp en hel del av bloggen framöver, till saken är löst. För dig som inte läst tidigare; jag slåss mot Överförmyndarnämnden (ÖFN) i Västerås för att få den god man jag vill ha. Personen jag vill ha är vettig, kunnig, kompetent, har ett stort nätverk av ytterligare kompetens omkring sig samt har en bra inställning till min diagnos och mitt tillfrisknande. Hen är dessutom lämplig på alla sätt, eftersom hen jobbar åt ett företag vars anställda åtar sig uppdrag som gode män och förvaltare. Detta är också anledningen varför jag enligt ÖFN inte kan få henne – för att hon jobbar för nämnda företag och har ett annat arvode än vad som är brukligt.

Det är så oerhört mycket i det här som är märkligt. Det märkligaste av allt – och det är vi väldigt många som tycker, är att ÖFN vägrar ta ett beslut om detta. Anledningen till det, kära läsare, är att om de tar ett beslut kan jag överklaga till Tingsrätten – vilket jag har upplyst om att jag också kommer att göra. Det som är enklast för ÖFN att göra är helt enkelt att ge mig den person jag vill ha som god man.

Jag till och med ringde Tingsrätten igår för att förhöra mig om hur tidsperspektivet på min begäran om avslut av godmanskap och förordnande av ny god man ser ut, bara för att få reda på att det i praktiken handlar om ett byte av god man – och att det bara är ÖFN som kan besluta om detta. Alltså kan inte Tingsrätten hjälpa mig heller. Men människan jag pratade med tyckte också att det lät konstigt att ÖFN vägrar ta beslut som kan överklagas om detta. Så jag har – igen, mailat den person på ÖFN jag haft kontakt med ett tag, och tjatat om ett beslut igen. OCH jag name-droppade människan på Tingsrätten. Detta gjorde jag igår (måndag) och tror inte att jag får svar förrän tidigast i morgon eftermiddag. Om jag har tur.

Det här tar långsamt men säkert knäcken på mig. Av flera skäl. Dels för att själva kampen är jobbig – det kräver så vansinnigt mycket energi att skriva mail hit och dit, kontakta folk här och där, göra anmälningar åt flera håll samtidigt, och så vidare. Bara det i sig är en heltidssysselsättning. Men det tar över resten av mitt liv också. Jag kan knappt tänka på något annat. Det här befinner sig ganska nära kärnan av min tankeverksamhet dygnet runt. Jag sover minst ett par timmar för lite varje dygn. Jag är konstant trött. Jag orkar inte ta mig för något jag vet att jag egentligen älskar, för det känns vare sig roligt eller givande (fotografi, exempelvis). Jag blir spänd och stel i kroppen – mer än vanlig. Igår kom till exempel muskelinflammationen i höger axel/överarm tillbaka, som jag hade för några veckor sen.

Jag blir också extra knäckt, och inte bara för min egen skull även om jag onekligen står närmast mig själv i detta, över det faktum att en myndighet kan utöva en sån sjuk kontroll över människor. Snacka om att ta sig friheter med att, utan att tveka, utan att känna skuld eller skam, andra människors liv och möjligheter till utveckling.

Jag blir på riktigt mörkrädd och livrädd för att inte få möjligheten att ta tillbaka mitt liv. Jag kan inte på något som helst sätt tycka att det är ok att ÖFN tar sig rätten att bestämma vilka möjligheter jag ska få för att kunna förändra mitt liv till det bättre. Inte fattar jag varför andra tycker det heller. Inte en enda kotte jag har haft kontakt med har kunnat eller velat lyfta ett lillfinger för att hjälpa mig. Tingsrätten kan inte. Länsstyrelsen gör ingen tillsyn. JO gör inget. DO har inte hört av sig. Tidningar, radio och TV verkar inte tycka att det är viktigt.

Och folk undrar varför man ibland tänker att det är läge att ge upp, sådär på riktigt.

 

Arkiv
Translate