Idag var jag och föreläste tillsammans med RSMH inför blivande sjuksköterskor på Mälardalens högskola. Jag har varit med och gjort det ett par gånger per termin under ett par år, och det är faktiskt väldigt trevligt. Det är alltid kul att kunna informera och utbilda folk om hur vissa saker fungerar när man lever med bipolaritet.
Det gick överlag rätt bra. Jag har sovit dåligt och för lite i ungefär en vecka i sträck, så jag är rätt mör, men trots det lyckades jag hålla tråden hyfsat bra. Jag hade också med mig min skitsnygga PP-presentation som jag gick igenom natten till idag, bara för att upptäcka att den faktiskt är a) skitsnygg, b) himla bra. Men den var till stor hjälp, och det kändes som att det gick hyfsat bra.
En sak jag pratade om var den här förlamande passiviteten man kan drabbas av när man befinner sig i en depression – eller, för den delen, bara sådär överlag, om man lever med bipolär sjukdom. För mig är passiviteten ett stort funktionshinder, faktiskt.
Därför är det extra intressant att kunna säga att jag har varit rätt effektiv och produktiv nu i veckan. Jag har sytt två par byxor – bara det, liksom. Dessutom har jag fipplat med det här om byte av god man, och tro mig, det är en heltidssysselsättning.
Och igår kväll när jag kom på att jag skulle ut och åka idag bestämde jag mig för att åka förbi Tingsrätten (där jag för första gången i mitt liv fick gå igenom en säkerhetskontroll!) och lämpa av en kopia av brevet jag mailade igår, med en underskrift.
Dessutom åkte jag förbi stadshuset och lämnade in min ansökan om fondmedel från kommunen. PLUS att jag alldeles nyss diskade en liten disk för att därefter göra rent och byta kattsand i kattlådorna.
Alltså, kan ni fatta vilken jävla produktivitet jag har bedrivit de senaste dagarna? Herregud. Helt otroligt.
En annan sak jag pratade lite om är hur vissa saker här i livet är så stora projekt att de är snudd på oöverstigliga. Att duscha är ett sådant exempel. Jag och en kompis har pratat om det miljontals gånger, och konstaterat att det är såhär;
Man går upp på morgonen. För mig som har hund; jag klär på mig, sitter och röker ett tag, ger katterna mat, tar på mig skor och sen går jag ut med hunden. När vi kommer in får hon mat och jag gör mitt fett-te åt mig själv. När jag väl har satt mig med mitt te blir jag gärna sittande (passivitet i sitt esse). Att ta sig från bekvämt sittande och görandes ingenting, till att resa sig, ta av sig skorna, ta av sig kläderna, riva ur hårsnodden ur håret, ta av sig glasögonen, gå in i badrummet, slå på vattnet och hitta en bra temperatur, duscha, tvätta håret, stänga av vattnet, torka sig, borsta håret, deodoranta sig, hitta rena kläder man vill ha på sig, faktiskt klä på sig, eventuellt spruta på sig parfym bara för att man kan…
Alltså, fattar ni vilket jävla projekt det här är? Det är HUR många små delar man måste genomföra. Vissa dagar känns det verkligen helt omöjligt.
Detta är en av de saker jag tror att normalt funtade, friska människor, inte fattar. För er är det så självklart att bara göra. Ni tänker inte på alla delmoment. Det bara flyter på. Så är det inte för bland annat mig, men också många andra. Det handlar inte direkt om att vi inte vill göra något. Det handlar om att det just då (vilket kan vara flera dagar på raken) kräver alldeles för mycket energi.
För er friska människor är detta något att fundera på.