Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

För första gången på länge känner jag en strimma hopp när det gäller de praktiska delarna av mitt liv. Jag har precis skickat iväg ett mail till Tingsrätten med en begäran att omgående avsluta samarbetet med den person som är min nuvarande god man, och att omgående förordna den person jag vill ha som god man. Det finns många skäl till detta, och det är bara kanske hälften som har att göra med Överförmyndarnämnden här i stan.

Jag är hyfsat ofta rätt nöjd med det jag skriver, när det handlar om kontakt med myndigheter. Jag tycker att jag är rätt bra på att skriva, även när det gäller det torrare språket, och just den här gången måste jag erkänna att jag är extremt nöjd med den här begäran jag just skickade iväg. Jag har tänkt skriva ut och skicka iväg en papperskopia med underskrift också.

Det har varit flera månader nu när jag inte orkat vara särdeles positiv. Flera månader när jag inte orkat hoppas eller tänka längre fram än någon dag i taget. När jag inte längre vågat eller orkat hoppas att det ska bli någon förändring i mitt liv.

Men nu, när jag fått iväg det där mailet, känner jag en sån oerhörd lättnad. Jag vet inte än om jag kan lita på den, att den är äkta och verklig, men jag vill så gärna tro att det här kommer att göra susen. Att jag kommer att få en god man som är vettig, som gör det som behöver göras, som faktiskt kommer att, tillsammans med mig, kunna reda ut den här röran som är mitt liv.

Jag ska göra mitt bästa för att hålla mig i hatten och inte sticka för långt i förväg nu och börja planera allt jag ska göra med mitt liv när det reder upp sig. Trots allt vet jag inte än om det kommer att bli såhär. Men jag tror att jag ska tillåta mig att någonstans långt därnere, under mörkret, känna en pytteliten ljuslåga som flämtar lite, bara för att jag kan.

Det lustiga, märker jag, är att en del av de saker jag velat väldigt starkt de senaste åren, har jag tvingat undan i en extremt undangömd vrå. Varför? Därför att jag steg för steg har tvingats inse att sannolikheten för att något av det någonsin ska hända är försvinnande liten, och då är det ingen mening med att ens drömma om det.

Hur trist som helst, men väldigt sant.

Jag tänker fortsätta låta bli att drömma ett litet tag till. Bara för min sinnesros skull, om inte annat. Men håll tummarna för att det här reder ut sig nu.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet