Jag tänkte uppdatera er lite om hur det går i min kamp om livet. Ni vet, hela historien om byte av god man. Den jag vill ha vägrar ÖFN utse, eftersom hon jobbar på ett företag vars anställda åtar sig uppdrag som gode män/förvaltare över hela Sverige. Det finns så extremt många frågetecken omkring just det, att man knappt tror det är sant. Är det ens lagligt att göra så, liksom?
En väldigt stor del av anledningen till att jag vill byta god man är arvskiftet efter min pappa. Jag är särkullsbarn, och som om inte det vore nog är det ganska komplicerat ändå. Oavsett hur det går kommer jag att kunna betala en summa pengar till Kronofogden – men beroende lite på hur jag väljer att göra kan det hända lite olika saker, och jag tror inte att varken jag eller min nuvarande god man är kapabla till att förutse konsekvenserna, oavsett hur jag väljer att göra.
Bland annat på grund av detta har jag om och om igen kontaktat ÖFN och begärt att få byta till den här personen, och de vägrar konstant. Detta är dock inte det värsta – det värsta är att de inte vill ge mig någon annan hjälp. Jag blev kontaktad förra veckan av en person angående godmanskap, och när jag frågade om hens erfarenhet gällande just det jag har behov av, fanns inte det. I min värld är det då ingen som helst mening med att godkänna den personen som god man.
Jag har mailat chefen på ÖFN och mer eller mindre bett på mina bara knän om att få hjälp med det här arvskiftet som för tillfället är mest akut – men får till svar att min god man inte bett om någon assistans, och därför får inte heller jag någon.
Jag finner detta vara under all kritik möjlig. Jag anser att det är oförskämt och patroniserande att ta på sig rollen som den som beslutar hur mitt liv ska se ut nu och i framtiden. Det är inte ÖFN’s uppgift.
För övrigt verkar det vara stört jävla omöjligt att få hjälp i det här, och det tycker jag är ännu mer märkligt. Tidigare i somras gjorde jag en JO-anmälan. Jag gjorde en anmälan till Länsstyrelsen för tillsyn. Inget hände från endera hållet. Jag har gjort en DO-anmälan, men den vet jag inte om de ens kommer att ta tag i. Jag har skrivit debattartiklar till både VLT, Västerås Tidning och Dagens Samhälle – men ingen tar in dem. Dessutom har jag skrivit till personer som jag känner eller haft tidigare kontakt med, som är politiskt aktiva med en vädjan om hjälp – och ingen svarar.
Vad i helvete gör jag för fel som inte lyckas få vettig hjälp, liksom!?
Det finns extremt mycket i det här som går att ifrågasätta å det grövsta. Till exempel varför ÖFN ens får ta beslut om att inte samarbeta med det här företaget som kan erbjuda en hjälp av högre kvalitet till den som har behov av det. Jag vet till exempel att företaget tar sig an huvudmän som ingen annan vill ha, exempelvis för att de är våldsamma eller på andra sätt farliga. Det råkar nämligen vara så att inte alla huvudmän bara har behov av att få sina räkningar betalda och en veckopeng insatt på kontot. En del har större hjälpbehov än så, och det är fruktansvärt att se en kommun ta beslutet att näh, de personerna får helt enkelt fortsätta vara i sin dåliga situation, de får skylla sig själva som försatt sig i den. Och vill de inte ha hjälpen de erbjuds får de vara utan.
Det är inte ÖFN’s uppgift att stå domare över andra människor och deras liv.
Jag vet inte ens hur jag ska börja berätta om hur mycket energi det här kräver. Bara det att hela tiden behöva fundera över vilken väg jag måste gå nu för att försöka få någon att lyssna. Att få någon att höra vad jag säger, att få någon att hjälpa mig få ordning på det här. Jag vill inte hamna i en situation som är ännu värre än den jag redan befinner mig i.
Bara för en liten stund sedan tog jag kraften att skicka iväg ytterligare ett mail till Västerås kommunalråd med frågan Ska det gå till såhär? Dessutom har jag mailat Uppdrag granskning, Expressen, DN och Aftonbladet. Och dessutom, också alldeles nyss, Radio Västmanland.
Är det inte helt otroligt att det är en heltidssysselsättning att på alla sätt möjliga och några till, försöka få den hjälp man från början redan blivit beviljad? Tro mig, det är fullt möjligt att bli trött för mindre. Framför allt arvskiftet just nu, är i princip det enda jag tänker på, kombinerat med det faktum att jag inte får hjälp. Stressnivåerna skjuter i höjden, jag är fruktansvärt trött, sover lite småskumt, och ägnar alldeles för lite tid åt sådant jag borde. Som till exempel att fotografera, eller för den delen, satsa på att må bättre, sådär överlag.
Kan DU hjälpa mig? Hör av dig snarast, i så fall! Tack på förhand.