Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Detta är en text jag har skickat till ett antal personer på min vänlista på Facebook. De har alla möjlighet att på ett eller annat sätt sprida innehållet till personer som kan göra skillnad. Detta är kampen för mitt liv. Dela den gärna vidare – tack på förhand!

 

Du får det här brevet därför att du är eller har varit politiskt aktiv på lokal, regional eller riksnivå, alternativt engagerad i frågor rörande psykisk ohälsa. Jag skickar detta brev därför att jag behöver hjälp, och hittills har jag inte fått den hjälp jag behöver.

Jag lever med bipolär sjukdom och har på grund av den fått permanent sjukersättning. Under de år jag var som sjukast lyckades jag strula till mitt liv i väldigt hög grad. För drygt två år sedan beviljades jag en god man som ska hjälpa mig att få ordning på mitt liv igen. Den person som förordnats mitt fall gör inte sitt jobb på ett tillfredsställande sätt, och på grund av detta har jag begärt ett byte hos Överförmyndarnämnden. På grund av min komplexa situation har jag föreslagit en person som jobbar åt Optio AB (företag vars anställda tar åt sig uppdrag som gode män och förvaltare över hela Sverige). Överförmyndarnämnden vill inte utse den person jag föreslagit som ny god man på grund av Optios arvoden och sätt att fakturera. Att så många andra kommuner utan problem kan samarbeta med Optio verkar helt irrelevant.

Om du tycker att det är ok att Västerås stad tar sig friheten att bestämma hur mitt liv ska se ut nu och i framtiden – då kan du sluta läsa nu.

Om du däremot tycker att jag själv borde ha friheten att bestämma hur jag vill att mitt liv ska se ut utifrån de förutsättningar jag har, föreslår jag att du läser vidare och därefter gärna skickar vidare det här till personer som kan göra skillnad.

Jag är troligtvis inte ensam om att ha ett större hjälpbehov än genomsnittet av de som beviljats en god man eller förvaltare. Att Västerås stad nekar mig hjälp som ligger i klass med de komplikationer jag har för att kunna leva ett så gott liv som möjligt anser jag är under all kritik. Jag anser också att det är högst diskriminerande när minst ett fyrtiotal kommuner runtom i landet erbjuder Optios tjänster till personer som har behov av det, medan Västerås vägrar. Vad är det som gör Västerås så speciellt att man kan vägra adekvat hjälp till den som behöver den?

För mig känns det inte alls ok att kommunen jag bor i ska diktera i vilken grad jag ska få hjälp för att få ordning på mitt liv igen. På grund av min diagnos är det inte säkert att jag kommer att kunna jobba igen – men det vet jag inte förrän jag fått ordning på väldigt stora delar av mitt liv. Att låta en lekman som saknar kunskapen och kompetensen, för att inte tala om viljan och engagemanget, gör att jag upplever att mitt liv inte är lika mycket värt som andras. Jag känner mig inte bekväm med att på detta sätt tvingas fortsätta leva i en situation ingen frisk människa skulle acceptera, och i en roll jag inte längre identifierar mig med.

Jag har gjort en JO-anmälan som inte går vidare. Jag har gjort en anmälan till Länsstyrelsen där ingen tillsyn kommer att göras. Jag har gjort en DO-anmälan där jag ännu inte vet vad som händer. Jag har skrivit en debattartikel till VLT och Västerås tidning som jag inte vet om de publicerats. Jag har kontaktat både ÖFN samt Tingsrätten, men får ingen hjälp.

Jag har snart uttömt alla mina kanaler för att få hjälp på ett sätt som kan leda mig mot tillfrisknad och ett vettigt liv i stället för att bli intvingad i en offerroll där jag inte vill vara.

Snälla, hjälp mig!

Med vänliga hälsningar,

Sonya Malinka Persson
http://bipolarblog.se
kontakt@bipolarblog.se
0700 10 25 78 (telefonförsäljare är inte välkomna)

 

Arkiv
Translate