Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

För två veckor sen på söndag fick jag mens. Under fyra, fem dagar innan det hade jag den otäcka perioden av min pms. Den där jag bara vill ge upp. Den, när jag funderar på vad jag ska göra med djuren när jag ger upp. Tiden inom ramen för pms förra gången bestod av en dryg, ganska avtrubbad vecka på den där antideppen jag aldrig kommer ihåg vad den heter och är för lat för att gå och titta.

Nu är det dags igen. Pe-jävla-fucking-Em-Ess.

Till min fördel kan jag säga att jag ringde Kvinnokliniken idag. Tyvärr har de långa väntetider, framför allt när man behöver träffa en gynekolog. Därför tipsade sköterskan jag pratade med om att höra av mig till någon av de privata kliniker som finns i stan. Givetvis hade deras telefontider gått ut för dagen, så jag får ringa dit nästa vecka. Dessutom hade jag en telefontid med min psykiatriker på morgonen också, och vi ska höras igen om några veckor – och då har jag förhoppningsvis åtminstone fått en tid med någon gynekolog någonstans. Självklart ställde jag mig i kö på Kvinnokliniken också – får jag tid nån annanstans är det ju bara att avställa sig i kö, så att säga.

Men faktum är att detta måste upphöra. Under de perioder jag har pms är jag mer eller mindre oförmögen att hantera de jobbiga sidorna av mitt liv – och de är rätt många. När jag inte har pms eller mens; vill säga, en eller möjligen max två veckor i månaden, då kan jag vara mer drivande när det gäller det mesta. Men så fort pms’n dundrar i tappar jag all ork, lust, vilja, energi, förmåga och så vidare, att ta tag i saker. Och eftersom ingen annan verkar vara benägen att hjälpa mig, så tar det ännu längre tid än det skulle behöva.

Den absolut enda fördelen jag kan se med det här är att jag får en möjlighet att öva mig på att känna. För att inte tala om att hantera det jag känner. Om jag ignorerar allt i mitt liv som suger och fokuserar på just känslorna, så är det ett ypperligt tillfälle att bara vara i dem. Det är inte ett dugg kul, men min terapeut sade vid något tillfälle att livet består av känslor, och det går upp och ner – och så är det ju. Jag vet ju att det är så. Men just den här sortens upp-och-ner känns inte helt ok. Inte när det är hela tiden. Det hinner knappt sluta så är det igång igen. Fy fan, vad det är drygt.

Den här gången satte det igång för flera dagar sen, egentligen. Jag är superblödig och grinar – fast bara nästan, till väldigt mycket. Senast igår morse när lillkissen Molly låg i blomkrukan bredvid mig och tittade på mig med stora, klotrunda ögon. Då bölade jag nästan för att jag är så kär i min kisse. Just för ögonblicket sitter jag och funderar på om jag möjligen har lite känningar i magen – inte mensvärk, men… nåt annat, skumt i den vägen.

JAG HATAR DEN HÄR JÄVLA PE-EM-ESS’en!!!!!

 

Arkiv
Translate