Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Nu har jag haft två liknande pms-episoder på raken (ja, med regelrätt mellanrum, såklart) och efter att ha funderat lite sådär analyserande, teoretiskt och intellektuellt som jag brukar, har jag kommit fram till att jag inte tänker klart när jag har pms. Jag blir så otroligt påverkad av mina hormoner att hjärnan får spatt och inte alls klarar av att tänka normalt.

Faktum är att det är väldigt obehagligt. Nu fick jag mens för ett par dagar sen, så nu tänker jag klart igen. Men under den här pms-omgången hade jag vett nog att inse att det jag tänkte och kände inte är sant. Det är en rätt stor insikt för att vara mig. Men det förtar inte otäckheten i de tankar jag tänker och de känslor jag känner. Det är uteslutande destruktivt i varierande grad, och en del av det är fruktansvärt obehagligt.

Det som är märkligt och drygt är att jag sådär överlag inte skulle säga att jag är särskilt deprimerad just nu. Detta trots att det finns mycket i mitt liv man kan bli deprimerad över utan att det är ett dugg konstigt. Jag känner en stor mängd frustration och ilska gentemot både min situation, mig själv för att jag försatt mig i den här situationen, plus frånvaron av den hjälp och det stöd jag anser att jag förtjänar. Men jag skulle inte säga att det är en depression per se.

However; när jag får pms tar frustrationen, ilskan, besvikelsen och en hel rad andra destruktiva känslor överhanden och får min hjärna att koka sönder. Det går verkligen inte att tänka klart. Vid de här tillfällena kommer den där typen av obekväma tankar som jag pratat om tidigare – jag vill ge upp. Helt och hållet. Jag börjar fundera över vart jag ska göra av mina djur. Om jag ska ta dem med mig när jag ger upp, eller om jag ska lämna av dem hos någon kompis. Och det extra dryga är att jag inte känner mig särskilt känslosam när jag tänker på det. Jag känner mig mer sådär som i… jag rycker mentalt på axlarna och tänker att tja, det blir ändå inte bättre, så vad fan har jag här att göra ändå!?

Sen är det dessutom jävligt irriterande att den här antideppen jag fått i stället för Premalex inte verkar göra sitt jobb. Om någon minns så skrev jag ett inlägg om att jag började känna mig avtrubbad igen. Jag tror att det var ungefär när min pms normalt brukar kicka igång. Och så sedan, ungefär fyra, fem dagar innan jag faktiskt fick min mens, kom de här obehagliga tankarna och känslorna. Nog för att känslorna finns där hela tiden, men normalt sett tar de inte över. Normalt sett kan jag hålla dem hyfsat under kontroll. Men så fort jag får pms blir det stört jävla omöjligt. Och det blev ingen skillnad med antideppen. Alls.

Och det kan jag säga – det går inte att leva på det här viset. Det här händer mig en gång i månaden. Det håller i sig, i varierande styrka, mellan två och två och en halv vecka. Därefter har jag mens i upp till en vecka. Resterande tid är jag “normal”. Ja, och så kan jag tillägga att jag oftast sväller en hel del i kroppen innan mens. För att inte tala om att jag får finnar – såna där som inte går att klämma. Och för en person som trots allt jobbar rätt hårt på att tappa i vikt, är det sjukt jävla störigt att gå runt och känna sig svullen som en ballong halva månaden.

Jag ska ta kontakt med psyk och prata med dem om det här. Jag har inte kommit mig för än, men jag måste göra det. Kanske måste jag till och med ta kontakt med kvinnokliniken igen och förhöra mig om de har några alternativ. För jag står verkligen inte ut. Och tyvärr är Premalex så dyrt att jag helt enkelt inte har råd att äta det varje månad.

Fi fan, för att vara fattig. Utöver allt annat, liksom. 🙁

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet