Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Ok. Nu har jag ägnat ett ganska stort antal timmar åt att ogga, vara sur och grinig och framför allt – bitter. En riktig jävla bitterfitta har jag varit. För att låta bli att tänka alltför mycket på saken har jag ägnat mig åt att glo på ett gäng avsnitt av en tv-serie. Under tiden har jag börjat fundera på om mitt humör är orsakat av pms mer än något annat.

Om någon kommer ihåg, så kom jag ju överens med min psykiatriker om att börja äta antidepp kontinuerligt för min ohanterliga pms. Jag började för… tja, jag har lite halvtaskig tidsuppfattning, men ett par, tre veckor sen.

Tabletterna är ju tänkta att dämpa min pms. Just de här har jag inte ätit så mycket när jag haft pms – jag har velat äta min Premalex innan jag hämtade ut dessa. Ett av mina problem när det gäller min pms är att varken den eller min mens är regelbunden. Jag har en p-stav som är tänkt att hantera det här, men jag tror att det är på grund av att jag äter LCHF som det inte funkar. Oavsett vilket – jag vet aldrig när min pms börjar, därför att den smyger sig ofta på. Helt plötsligt brukar jag inse att ahaaaaa… det är därför jag känt mig så skum si och så länge nu. Att börja äta tabletter si och så många dagar efter mensens första dag funkar inte heller, för jag håller inte reda på sånt.

Alltsåatt äta tabletterna jag inte minns vad de heter och är för lat för att gå och titta, verkar vara det bästa alternativet.

Om det inte är så att min pms slår igenom. För det här jag upplever och känner nu skulle mycket väl kunna vara pms. Grinigheten och bitterheten är hyfsat goda tecken på det. Samtidigt, som jag sade till en kompis, stänger jag till stor del av den starka känsla av besvikelse jag har just nu.

Annat som är jävligt påfrestande när det gäller min pms är att den aldrig ser likadan ut. Antingen blir jag sur, grinig, retlig, eller så blir jag ledsen, lättsårad, suger åt mig negativ energi och bankar ner mig helt och hållet, eller så är jag hyfsat ok i skallen men får ont i ryggen och magen, eller så är jag allting på en gång, eller så knappt något alls, eller så får jag självmordstankar, eller…

Jamen ni ser ju. Det går liksom inte att ha det så. Det som känns lite drygt är förstås att om det nu är pms jag känner av, så hjälper inte den här antideppen. Och då vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på, faktiskt. Min pms håller i sig mellan 2 – 3 veckor i månaden. I högre eller lägre grad. Min mens 5 – 7 dagar. Ni kan ju själva roa er med att räkna ut hur många dagar som är någotsånär normala för mig. Att sedan leva med bipolariteten ovanpå detta bidrar inte till någon större stabilitet, kan jag upplysa om.

Fjäril i glittrande svart

Oavsett vilket – nu ska jag fundera lite på hur jag bäst kan hantera min känsla av besvikelse och frustration. Jag har inte riktigt kommit på det än. Om någon har något bra tips – please let me know.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation