Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Sådär överlag just nu kämpar jag för mitt liv. Den känslan är inte helt ok, kan jag tycka. Den sträcker sig över väldigt många plan. Det mest frustrerande med det hela är att jag känner att jag står med ett ben i vardera läger – å ena sidan är jag sjukpensionerad på grund av min bipolaritet, jag är skuldsatt och mer därtill. Å andra sidan är jag en vettig människa, jag har stor potential inom radvis med områden och jag tycker att jag förtjänar ett bättre liv än det jag har.

Det är så fruktansvärt tröttsamt att hela tiden behöva kämpa mot än det ena, än det andra. En kamp som vanligt folk inte har. Det gör det inte bättre att veta att det hade kunnat vara annorlunda om jag fått den hjälp jag behövt vid rätt tillfälle.

Sen blir det också så sjukt jävla jobbigt att försöka hantera diverse motgångar. Man liksom tror att jamen, nu kanske åtminstone den saken löser sig – för att i nästa sekund få en käftsmäll så det rungar i skallen, och inser att nähä, det sket sig. Igen.

Inte undra på att man stänger av känslofiltret, säger jag bara. Vem i helvete orkar gå runt och faktiskt känna över såna här saker? Inte jag, i alla fall.

Det är så jävla tröttsamt att hela tiden motarbetas. Att hela tiden tvingas in i sin sjuklighet, när man egentligen faktiskt känner sig mer stabil och mer normal än någonsin. Jag fattar inte varför det ska behöva vara så? Är det mig det är fel på, eller är samhället felbyggt?

Efter varje sån här motgång (jag hade en sån idag) tappar jag hoppet. Varje gång. Och varje gång lyckas jag ta mig upp igen, börjar hoppas på nytt, tänker mig stark igen. Men hur många gånger ska man behöva göra det? När ska saker börja ge med sig? Hur länge ska man behöva vara så stark?

Jag har redan tillbringat ungefär tio år i en misär så djup att ingen vettig människa skulle acceptera att leva så. När jag sedan vill leva annorlunda – då liksom får jag inte!? Är det inte den ena är det den andra som säger nej. Jag motarbetas och hindras av tamejfan varenda misstag jag någonsin har gjort under de senaste tio, femton åren. Hur länge ska man behöva bitas i arslet av sitt förflutna?

Förmodligen kommer jag inte att ge upp. Men som det känns just precis nu, är jag mest bara trött. Jag är trött på att behöva kämpa mot mina misstag. Jag är trött på att behöva kämpa mot sådant som är utanför mig själv, utanför min kontroll. Mest är jag nog trött på att inte kunna leva som jag vill.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet