Jag har börjat fundera över min medicinering igen. För tillfället äter jag dagligen Litium, en antidepp jag inte kommer ihåg vad den heter och är för lat för att gå och titta, Levaxin, Divisun (d-vitamin) samt allergitabletter. Så länge jag har djur (och det tänker jag fortsätta med) vill jag äta mina allergitabletter. Men det är främst mitt Litium jag funderar över just nu.
Det är inte första gången jag funderar över det. Jag hade ju en omgång förra sommaren när jag på eget bevåg minskade dosen därför att jag kände mig så avtrubbad och domnad när det gäller just det här att känna känslor. Efter samtal med min läkare fick jag ok för att fortsätta på ungefär samma dos jag drog ner till själv, och så har jag fortsatt under nästan hela tiden sedan dess, bortsett från när jag sörjde pappa som mest några månader efter att han dog.
Men nu är det tydligen dags att fundera igen.
Nämligen så är det så att jag under ett tag har börjat känna mig sådär domnad och avtrubbad igen. Fast jag är inte helt säker på vad det beror på. I teorin skulle det kunna vara så att jag just nu mår ungefär som folk gör, sådär i största allmänhet. Jag är van att gå runt och må rätt taskigt som en normalitet, liksom. Att gå runt och förvisso vara uttråkad till gränsen för vad som är löjligt, men ändå känna sig hyfsat ok är inte normalt för mig. Jag har liksom ingen referensram och vet inte riktigt hur jag ska bedöma känslan av hur jag mår just nu.
Det är tankar i stil med “vad känner jag inför det här? – inte ett smack” som gör mig lite orolig. Det fåniga är att jag träffade min läkare för ett par veckor sen, och då kände jag inte så. I alla fall inte medvetet. Det jag möjligen kan tänka mig är att den här antidepressiva jag börjat äta för min pms har en dämpande effekt – jag kanske ska ta och kolla lite på FASS igen. Om den är såpass dämpande att man känner sig såhär avdomnad och avtrubbad får jag överväga hur jag ska äta den igen (min mens är ganska oregelbunden och det är väldigt svårt att avgöra exakt när min pms börjar eftersom den gärna smyger sig på, så just nu äter jag tabletterna hela tiden för att täcka pms’n oavsett när den kommer – enligt ÖK med läkare, vill jag påpeka).
Poängen är att jag inte vill gå runt och känna mig avdomnad på det här viset. Jag ska faktiskt ta och ringa upp till psyk i morgon och prata med någon sköterska och se om whoever svarar har något vettigt att säga.
Hela grejen är ju att jag vill leva fullt ut så långt det är möjligt. Att gå runt och inte kunna känna ordentligt är inte att leva för mig. Det ultimata vore att äta så lite medicin som möjligt och skaffa mig verktyg för att hantera känslor och situationer som uppstår. Att få ett så “normalt” känsloliv som möjligt. Att vara mig själv så mycket som möjligt.
Det finns ju både för- och nackdelar med att sluta äta Litium, som jag ser det. Jag pratade med en kompis igår och sade att den stora nackdelen är att jag i så fall riskerar att hamna i samma mående där jag var när jag mådde som sämst för tio år sen. Jag har verkligen ingen lust att hamna där igen, eftersom jag inte kunde hantera någonting alls, och HELA mitt liv och HELA jag kraschade. Att äta Litium förhindrar ju de värsta humörsvängningarna, och det är väldigt tacksamt.
När jag tänker efter nu under tiden jag skriver, ska jag nog börja med att kolla upp biverkningarna av den här antideppen (som för övrigt är psykiatrins motsvarighet till Premalex som man får från Kvinnokliniken mot pms). Om det är den som gör att jag känner mig såhär avtrubbad nu så är ju problemet åtminstone till hälften löst. Då får jag fundera över hur jag vill äta den. Om det inte är den som påverkar mig såhär, får jag fundera vidare på det.
För återigen – jag vill leva. Och ska jag leva, vill jag göra det fullt ut, så långt det går. Detta inkluderar att känna saker. Och just nu upplever jag att jag egentligen inte känner särskilt mycket alls, och det är faktiskt en rätt obehaglig känsla.
Tänk att det ska vara så in i helvete jävla omständigt att leva med bipolär sjukdom!!! Det kan liksom aldrig funka sådär till 100% – det är tamejfan alltid något som stör. Antingen är man deprimerad, i en hypomani, är med om skumma och märkliga saker som får en att må skit, eller så är det något annat.
Fi fan, vad det är irriterande.
#surar