Satt och pratade med en annan person som också lever med bipolär sjukdom igår förmiddag. Vi har ganska olika livssituationer – hen klarar av att jobba och har bra kontroll på det mesta. Men det finns ändock likheter, och vi pratade bland annat om att det är en ständig kamp att leva. På olika vis, men på det stora hela så känner vi igen oss väldigt mycket i varandra.
Det finns många saker att kämpa emot, eller för, för den delen. Dels har vi oss själva att kämpa mot. Våra depressioner, våra hypo-/manier, våra tankar, våra känslor, vår oförmåga att hantera diverse saker – både känslor, händelser, situationer/sammanhang och så vidare. Har vi otur måste vi också kämpa emot samhället på olika vis. Det är en evig kamp, och det är så fruktansvärt tröttsamt.
Det jag själv kämpar mot just nu är… well, en hel rad saker, faktiskt. Bland annat kämpar jag mot tristessen som uppstår när min kropp inte klarar av att hantera värme och hög luftfuktighet. Jag orkar ingenting, jag vill ingenting – alls. Bara att ta sig ut med hunden är en kamp. Det enda som är glädjande i den här situationen är att det kunde vara värre. Jämfört med förra sommaren (och många somrar innan denna) är det här ingenting, men det innebär inte att det på något som helst vis är bra. Jag blir rätt deprimerad av tristess, och jag blir deprimerad av att inte ha lust att göra något. Jag ger mig inte ens ut på särskilt många fotoäventyr med min hund – och fotografi är min största passion.
En annan sak jag kämpar mot är mig själv. Det låter kanske skumt, men jag kämpar mot den jag var för tio år sedan. Den som var jag som strulade till mitt liv, den som var jag som var så sjuk att självinsikt och självbevarelsedrift inte existerade. Det jag kämpar mot är konsekvenserna av den person jag var då, och bara det i sig är oerhört påfrestande.
Trots allt – det var jag. Det var jag som strulade till det för mig.
Sedan är det ju det där med samhället, dåh. Det är också en evig, ständig kamp. Det där med att man måste vara frisk för att orka kämpa för sina rättigheter som sjuk stämmer verkligen. Det är inte heller bara kampen mot samhället som är tröttsamt; det är också det faktum att medan man kämpar står ens eget liv på on hold. Man kommer ingenstans därför att man inte får, och för att man inte har tid/ork/energi, eftersom alla resurser man har går åt till att kämpa. Det är liksom en heltidssysselsättning, det där med att kämpa. Oerhört tröttsamt.
Det ligger alltid en större eller mindre skugga över ens liv. Det ligger alltid en tyngd över en. Att alltid behöva kämpa för att se tydligt, att orka bära upp tyngden utan att sjunka ner i avgrunden. Den kampen är svår att uttrycka och förklara för den som inte varit där själv. När jag tittar på folk omkring mig, framför allt på Facebook, kan jag läsa ut att de inte har en aning om hur mitt liv ser ut. De tror att de kan föreställa sig, men det kan de inte. Och då blir det också en kamp för att förställa sig så att man så långt det är möjligt kan passera för en i mängden.
Jag kan inte låta bli att fascineras över hur folk som inte är sjuka, lyckas hantera diverse grejer och sen bara gå vidare. För mig är det fullständigt obegripligt. Jag kan nästan, kanske, om jag har tur, lyckas med det i mina bättre stunder, men på det stora hela är hela grejen ett under. Sen fascineras jag också över hur folk i största allmänhet anser vara motgångar. Och jag undrar ibland hur de skulle klara av att hantera mitt sätt att vara och fungera – om de skulle stå ut, och hur de skulle förhålla sig till mig om de fick prova på under en vecka eller två, när jag är på mitt värsta. Vore inte det ett kul experiment!? 🙂
Men just för tillfället, för min del, handlar det mest om det där med tristessen och engagemanget. Och viljan att engagera mig i kampen för mitt liv, som jag skrivit om tidigare. För tillfället orkar jag inte bry mig nämnvärt, och undrar om jag ska ge upp och låta samhället fortsätta misshandla mig eftersom det uppenbarligen är svårare än svårast att få den hjälp man har rätt till. Och som jag någonstans djupt inombords tycker att jag förtjänar.
Sen ska man inte glömma allt det där med självförakt, självhat, taskigt självförtroende, taskig självbild, alla tvivel om sig själv, sin förmåga till i princip vad som, man bär på. Sådant kan ju hjälpas till stor del om man får tillgång till bra terapi, men jag tycker ändå att det kan dyka upp med jämna mellanrum.
Hur ser du på det här med den eviga kampen i ditt liv med bipolär sjukdom?