Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det här med att förlora sin pappa, alltså. Alltså. Jag skulle nästan vilja ha detta som audio, så jag kunde stoppa in långa tystnader mellan meningarna. Det är en sån otroligt märklig upplevelse. Jag pratade med pappas änka igår (jag väljer aktivt att inte skriva ut namn) och konstaterade att det är en helt ny värld att leva i.

Det är en sanning med modifikation, såklart. Världen är inte nyare idag än den var igår, eller för den delen, ett drygt halvår sedan, några dagar innan pappa dog. Men den är ny när det handlar om förhållningssätt. Förhållningssätt till framför allt sig själv, men också till resten av världen.

Där skulle jag också kunna tänka mig att avsluta det här blogginlägget, och låta dig som läsare fylla i resten med dina egna tankar och funderingar. Men eftersom det skulle kännas lite avhugget och ofullbordat fortsätter jag.

Att ha en pappa innebär att se sig själv som en person som åtminstone har en pappa. Eller en mamma, om man har en bättre relation till en sån. Oavsett vilket – man är en person som har en (minst) förälder i livet. Förutsatt att man har en vettig relation till sin förälder innebär det att det alltid finns någon där. Även om man inte pratar varje dag, eller träffas så ofta, så finns den här personen alltid där.

Alltså. [insert pregnant silence here] Det här med att ha en död pappa. Fy fan, det är så jävla märkligt. Att ha en pappa som lever innebär att ha en… man är någons. Man är någons barn. När ens pappa är död är man liksom ingen längre. Jag tror inte att det är så för vare sig pappas änka eller några av mina syskon på den sidan. Men pappas änka, hon är utöver sin relation till pappa, också en mamma. Mina syskon är föräldrar, allihop. De har också jobb och partners.

Jag är inte förälder. Jag har ingen partner. Jag har inget jobb.

Ur det perspektivet är jag ingenting. Dessutom är jag föräldralös. Jag kan inte komma på någon annan i min ålder som är föräldralös. Eller jo, jag känner en snubbe som förlorat båda sina föräldrar. Men annars känner jag ingen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva eller förklara det här med att det är en ny värld. Det är otroligt svårt att sätta ord på, annat än att med en levande pappa finns alltid någon som antingen håller med eller tycker att man är knäpp. Det finns alltid någon att ringa till om man vill ha råd. Nu finns inte den där någon.

Alltså måste jag sätta min tillit till mig själv.

AHA! Det är där skon klämmer!

Jag måste sätta min tillit till mig själv. Jag måste lära mig att lita på att jag har koll, att jag kan stå för det jag tycker och tror på, för den jag vill vara och det jag projicerar utåt.

Jamen så är det ju, såklart.

För troligen de flesta är det här helt självklart. Det är inte självklart för mig. Jag har aldrig lärt mig att lita på mig själv på det sättet. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, sett till pappa för bekräftelse.

Att jag har trotsat och alltid velat vara självständig och göra som jag vill är inte samma sak. Inte alls, faktiskt. När jag var barn ville jag bli vuxen. Sen blev jag vuxen men insåg aldrig att jag fortfarande hade ett barns behov. Jag har härmat andra så gott jag kunnat men aldrig varit tillfreds.

Nu är jag trött på att härma. De senaste tjugo åren eller så, har jag nog i och för sig varit naturlig på många sätt. Jag kan påminna mig om minst två tillfällen när folk har sagt till mig att jag är så naturlig. Idag känner jag mest att folk får ta mig som jag är, eller så kan de låta bli. Jag härmar nog på många sätt fortfarande, men på många andra sätt kan jag inte vara något annat än mig själv.

Like it, or don’t.

Det handlar alltså om att förhålla sig och relatera till sig själv på ett nytt sätt. En annan sak jag sade igår när jag pratade med pappas änka; att hitta ett nytt liv utan pappa behöver inte vara dåligt. Bara… annorlunda. Det var ett liv när han fanns. Nu är det ett annat. Det kommer aldrig att bli detsamma, men rimligen torde det kunna bli livsdugligt.

Om jag inte tänker dö typ i morgon (vilket jag för ögonblicket inte har några planer på) lär jag nog försöka hitta mitt jag som föräldralös. Och ska jag vara riktigt ärlig; jag tror att jag är på väg. Jag har sagt det hundra gånger redan och kommer troligen att tjata om det minst tusen gånger till – jag tror inte att jag någonsin i hela mitt liv har känt mig så hel. Trots att pappa är död. Eller kanske tack vare – jag vet inte.

Men å andra sidan; hade inte mamma dött när hon gjorde, hade mitt liv inte sett ut som det gör. Och jag antar att det kommer att bli så med pappa också. Jag kommer att utvecklas och bli till något jag inte kunnat bli om han levt.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet