Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

När jag var yngre var jag en känslomänniska. Jag levde genom mina känslor. Min intuition var i princip oslagbar. Jag kunde känna av stämningar på flera mils avstånd. Dessutom hade jag ett helt annat sätt att uttrycka mig på. Ett annat, verbalt utlopp för mina känslor.

Det har jag inte idag.

När jag var yngre hade jag poesi i mitt liv. Det skiljer sig oerhört mycket från hur jag är och fungerar idag, och på otroligt många sätt saknar jag det. Det poetiska uttrycket. Jag skulle kunna argumentera mot mig själv och säga att jag har ett poetiskt bildspråk när det gäller mitt fotograferande – och det tycker jag i och för sig stämmer. Men jag saknar mitt poetiska verbala språk. Jag saknar känslan av att ha poesi, och den har jag förlorat. Jag tror att jag kan få den tillbaka, men det kommer att kräva mer övning – och faktiskt mer psykoterapi.

Jag vet inte riktigt hur eller när jag tappade min poesi, men jag skyller det delvis på pappa. Inte på det dåliga, destruktiva viset, utan bara – min pappa har aldrig någonsin varit poetisk. I alla fall inte i sin relation till mig. Han har alltid varit väldigt saklig, matter-of-fact-ish, pragmatisk, realistisk och allt annat som hör ihop med det. Om jag ska försöka tänka tillbaka, så tror jag att det är såhär;

Att leva mellan mamma och pappa gjorde att jag aldrig visste vad som var “rätt” sätt att vara på. Alltså härmade jag och anpassade mig till den jag för tillfället var hos. Det blev alltid extremer – sen om det berodde på mig eller mina föräldrar känns för ögonblicket rätt ointressant. När mamma dog en månad innan jag fyllde tjugofem, tog det mig ett antal år att komma över och förbi all min vrede gentemot henne. Då fanns också bara pappa kvar, och det fanns bara en axel kvar att luta sig mot (och då menar jag inte en fysisk axel, utan mer som i en pol av dessa extremer). Alltså blev hans inflytande allt eftersom starkare, och jag tog efter hans sätt att vara och fungera.

Sen när mitt liv kraschade för tio år sen hade jag nog inget annat val än att anamma den här sakliga, pragmatiska attityden. Alternativt; jag valde att så sakteliga gå djupare in i den sidan av mig själv, i stället för att ge uttryck för det jag kände. Det är kanske mer med sanningen överensstämmande.

Jag märker att jag associerar poesi med känslor. Det kanske är naturligt. Kanske är poesi känslor. Oavsett vilket – det har i alla fall delvis att göra med att jag på min fotoblogg sedan någon månad börjat fundera över det gotiska uttrycket i fotografi. Dels mitt eget, men också rent generellt. Och faktum är att begreppet goth (såsom i subkulturen goth) även den innefattar poesi i ganska hög grad. Kanske är det vägen att gå när det gäller att utveckla min förmåga att dels känna, men också att uttrycka det.

Fan, när jag tänker närmare på saken. Jag tror att jag ska börja skriva igen. Poesi, alltså. Jag kanske till och med ska göra det till någon slags uppgift åt mig själv – att skriva, och dessutom publicera det här. Vad tror ni om det?

Skulle det vara intressant?

Eller så skriver jag poesi och publicerar till mina fotografier. Hmmm.

Oavsett vilket – att börja skriva poesi och publicera det på ett eller annat vis, det är nog faktiskt något jag ska ta och börja göra. Jag gillar tanken, faktiskt.

Det här blir inte alls det inlägg jag hade tänkt mig från början. Jag hade tänkt mig ett lite sådär tycka-synd-om-mig-själv-inlägg-för-att-jag-har-förlorat-poesin-i-mitt-liv, men det här är ju något helt annat. Det får mig att tänka lite på det här med att bygga ihop sig själv, att hitta delar av sig själv man glömt bort att man hade, och så vidare. Och då blir det ju genast en helt annan inställning till det hela.

Fy fan, vad ascoolast!

 

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet