Den här bloggen handlar ju om min bipolaritet, så jag skriver inte så jättemycket om mitt fotograferande, mina andra intressen eller vad jag tycker är roligt och är bra på, just här. Idag tänker jag göra just det, därför att jag är så sjukt jävla frustrerad och det har till stor del med nyss nämnda att göra.
Ända sedan jag började fotografera för ungefär tjugo år sen har jag använt Photoshop. Nu har ju Adobe börjat med en helt ny variant – att man kan prenumerera på deras programvaror. Jag tycker att konceptet är helt fantastiskt, eftersom det öppnar upp för många fler att faktiskt ha råd att använda deras grejer som råkar vara extremt bra. Själv betalar jag för Photoshop och är skitnöjd med det.
Det jag är lite mindre nöjd med är att det finns mer programvara jag vill ha. Jag vill kunna använda bland annat InDesign plus deras programvara för ljud (som jag inte har provat men utgår från är lika bra som resten). Mitt problem är att jag inte har råd.
Eller – teoretiskt sett har jag råd. Jag skulle mycket väl kunna avvara de ungefär sexhundra spänn i månaden som det skulle kosta att köpa paketet där man får tillgång till alla deras program. Jag betalar redan ungefär hundratjugo spänn i månaden för Photoshop.
Problemet är att om jag skaffar mig hela det här stora paketet så kommer jag att behöva försaka en hel del annat. Antingen får jag låta bli att tanka bilen såsom jag vill, eller så får jag låta bli att köpa ett byxtyg, eller så får jag låta bli att köpa tuggben åt Ella, eller…
Och det här retar mig till vansinne. På riktigt. Jag blir så jävla frustrerad så jag smäller av. Jag må vara sjukpensionär nu, men det innebär inte att min hjärna har ruttnat ihop. Det innebär inte att jag inte vill utvecklas, utmana mig själv mentalt och kreativt, och känna att jag lever – på ett positivt och givande sätt. Och att känna så, kombinerat med det som trots allt är ett faktum – jag har inte råd att ge mig själv möjligheten att utvecklas på de sätt jag vill när det gäller just de här bitarna.
Fy fan, vad det suger. Fy fan, det suger värre än pungsvett och Jimmie Åkessons svettiga, äckliga, vidriga överläpp i kombination. Jag kan inte med ord uttrycka hur begränsad, tillbakahållen och inlåst jag känner mig när jag tänker på att pengar är vad jag inte har, och att pengar är det som skulle kunna låsa upp i alla fall en dörr till ett roligare och mer givande liv.
Fy fan.
Och så suger det dessutom att jag inte vet hur jag ska bära mig åt för att få ihop pengar – kontinuerligt, eftersom det enklaste för mig är månadsvisa betalningar, så att jag kan införskaffa mig det här.
JÄVLA SKIT!!!!