Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

För första gången på hur många år som helst har jag bestämt mig för att inte nöja mig med det jag har. I så oerhört många år har jag trott att jag inte förtjänar bättre, eftersom jag strulat till mitt liv så oerhört. Nu har jag ändrat uppfattning (men jag tänker ta mig friheten att när som helst ändra mig till det sämre om jag trillar ner i ett svart hål igen). Jag förtjänar precis allt jag vill ha och mer därtill.

Mest grundar det sig i att jag är så sjukt trött på känslan av att befinna mig i samhällets botten, att inte tycka och tro att jag förtjänar något som är bättre bara för att jag råkar dras med den här bipolariteten.

Nähä, ni. Bullshit, säger jag. Nu har jag ägnat mer än tio år åt att ha det riktigt jävla überpissigt, plus ett helt liv åt av diverse traumatiska grejer, trasiga relationer och allt annat plus mer därtill som jag skrivit om genom åren. Jag är trött på det nu – nu får det vara färdigt.

Och faktum är att jag med viss förvåning inser att i det här är jag helt oresonlig. Jag vägrar nöja mig med mindre än det jag önskar mig. Det är inga överdrivna saker; jag vill inte bo i ett slott med sjutton badrum, tjugotre sovrum, arton salonger plus pool och trehundra anställda.

Jag vill ha ett vettigt boende jag trivs i, jag vill omge mig med människor jag tycker om och får ut något av, jag vill fylla min tid med saker som ger mig något, jag vill kunna resa tillsammans med mina djur, jag vill vara en glad, positiv och trevlig människa som är omtyckt av de jag umgås med…

Inget av dessa saker har jag idag. Eller jo, när det handlar om det här med att sysselsätta sig med saker som ger något – jag har mina bloggar och mitt fotograferande, men jag vill göra mer av det.

Jag vill inte sitta fast i en situation där jag bara kommer att bli en sur och grinig bitterfitta till slut. Så länge mitt liv ser ut som det gör är det där jag kommer att sluta, och jag vill inte det. Jag tror inte att jag är byggd för att vara bitter – därför vill jag inte heller bli det.

Därför är jag väldigt glad att det väntade bytet av god man verkar ha trillat igång nu. Jag har ringt flera gånger och frågat varför det tar tid, men inte fått något vettigt svar. Sist jag ringde var jag snudd på otrevlig och sade bland annat att medan ni sitter och rullar tummar och inte läser ordentligt är det mitt liv som står på paus. Det verkar ha tagit skruv, för nu har de (äntligen!) tagit kontakt med personen jag föreslagit som blivande god man. Jag hoppas att det går lite fort nu, så att det kan bli lite vettig förändring framöver.

Jag tänker lite på vad min terapeut sade vid något tillfälle; att livet i sig inte kommer att göra mig lycklig. Det har han rätt i, såklart – och av bland annat den anledningen tänker jag att jag nog ska ta tag i det där med terapi igen, så småningom. Jag tror att jag behöver mer sånt för att komma längre och ha större möjligheter att må bra och bli lite vettig i skallen. Och det vill jag faktiskt bli (och jag förtjänar det!).

Så det så.

 

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet