Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det var rätt länge sen jag hade nån känning av ångest, i någon som helst form. Jag ska verkligen inte säga att jag haft det nu heller, för det vore att ta i. För någon vecka sen hade jag en oro i kroppen ett par, tre dagar, men det var mer som ett förstadie till ångest. Nu har jag precis, med min muppiga dygnsrytm, försökt sova i en dryg timme. Det har inte alls fungerat, utan i stället har musklerna hoppat och ryckt under huden på mig ända tills jag bröt ihop.

Jag har fortfarande spänningar i kroppen – jag känner det. Det finns fortfarande mer ihop-brytande att göra. Fast det tar nog i alla fall minst en stund. Förmodligen tre. Kanske fler – det återstår att se.

Fan, det här är så jävla skumt så ni kan inte ana. För medan jag å ena sidan känner mig övermannad av känslor som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, blir jag å andra sidan väldigt objektiv och… inte nödvändigtvis rationell (fast jo, det också) – men mer… äsch, distanserad, antar jag får lov att täcka det jag tänker på just för ögonblicket.

När jag låg i sängen och bölade reflekterade jag som vanligt på vad jag höll på med, varför, hur det kändes, varför det kändes så, vad jag skulle göra för att få det att kännas annorlunda, och så vidare. Min absolut första reaktion när jag börjar känna såhär är att stänga av helt och hållet. Att klippa de känslomässiga banden, kapa av, låta bli att känna. Det är betydligt mer bekvämt så – fast bara om jag gör det själv. Att äta en för hög dos Litium är bara jobbigt. På det här sättet kan jag i alla fall välja själv.

Min andra reaktion var att tänka på mina känslor som det lilla barnet jag var en gång i tiden. Och jag höll om mitt inre barn och tröstade, sade att det var ok att känna sig ledsen, rädd och allt annat jag kände just precis då. Och jag insåg varför jag var så ledsen just precis då.

Jag känner mig sorgsen. Så oerhört sorgsen, över så många saker. Bland annat därför att jag föddes till de föräldrar jag haft, för att de inte varit de föräldrar de borde ha varit. Mamma skulle inte haft barn alls, och pappa borde inte ha haft barn med mamma. Och så tycker jag att det är hemskt att jag tycker så, eftersom det inte ger någon särskilt smickrande inställning till mig själv. Och så blir jag ledsen för det.

Sen blir jag ledsen för att den person som borde ha stöttat mig mest, gjorde det på det enda sätt han kunde. Min pappa. Missförstå mig rätt; jag och min pappa har alltid stått väldigt nära varandra, och vi har älskat varandra högt. Alla har alltid sagt till mig att min pappa inte älskat någon så mycket som han älskat mig. Och jag tror verkligen att det var så. Problemet – eller problemen, är många, dock. Bland annat det faktum att medan min pappa alltid funnits för mig ur ett materiellt och världsligt perspektiv, har han inte funnits där på samma sätt ur ett känslomässigt perspektiv.

Med hans bakgrund tror jag inte att han riktigt kände igen och/eller kunde tyda de tecken på att jag inte var som jag skulle när jag var barn. Han vände mig också ryggen vid minst två tillfällen när jag verkligen behövde hans känslomässiga stöd – och han gjorde det för att han inte förstod eller visste bättre. Han visste förmodligen inte hur han skulle hantera det, hur han skulle bära sig åt, hur han skulle ge mig det jag behövde av honom.

Lägg detta till en mamma som bekräftade varenda negativa och destruktiva känsla man hade, och som sög ur varenda droppe av självförhärligande hon kunde ur situationen, så är det nog fan inte konstigt att jag är så knepig som jag är.

När jag låg där och försökte sova kom tankarna på det här med terapi igen. Jag låg där och tänkte shiiiit i helvete, jag klarar inte av det här själv. Jag måste ringa upp till psyk i morrn och säga att jag måste ha en ny samtalskontakt pronto. Men så tänkte jag lite till – jag har en läkartid i slutet av juli (som jag iofs tror att jag måste boka om), kanske att jag kan hålla mig tills dess och göra mitt bästa under tiden. Och jag ska ge det den tiden, och se hur det känns om några veckor. Fast jag tänker också ge mig tillåtelse att ringa upp tidigare om jag behöver.

Och tidigare idag funderade jag på om jag har lyckats gå och bli deprimerad igen. Inte någon sån där überhemsk depression, men tillräckligt för att jag inte ska ha någon direkt lust till något. Det skulle kunna vara årstidsrelaterat – jag är verkligen inte på mitt bästa sommartid, det är min absolut värsta årstid. Jag hatar sommar. Jag hanterar inte värme särskilt väl, och bland annat blir min lägenhet ohyggligt varm. Så jag köper att det skulle kunna vara relaterat till det. Men jag har också tänkt mycket på pappa på senaste, och pö om pö kommer det en hel del sorg – både över att han är död, och över det som varit, i samband med det.

Om det är så att jag har en depression så tror jag inte att jag vill förändra min medicinering på grund av det. Faktiskt. Förut hade jag nog kunnat tänka mig någon form av antidepressiva vid sidan om Litiumet, men just nu känner jag att jag hellre äter så lite medicin som möjligt och får så många verktyg som möjligt i att hantera mina känslor. Det verkar på något sätt vettigare.

Det här blir verkligen ett superlångt inlägg. Det var länge sen jag skrev såhär mycket. Uppenbarligen finns det saker som vill och behöver komma ut. Och jag känner väldigt tydligt att det finns mer – i alla fall i gråt-form, som kommer att tränga sig fram förr eller senare.

Dessutom så jobbar jag på att inte degradera, terapi-wise, men det är svårt. Det är jättesvårt. Men jag har några rättesnören, eller vad jag ska kalla det. Framför allt att vara sann mot mig själv. Att – när jag kan (såsom i; när jag lyckas släppa fram en eller flera känslor) se vad det faktiskt är för känsla, och inte gömma den bakom något annat. Att bekräfta inför mig själv att jag känner så, och att trösta mig själv.

Sen, sådär rent spontant, känner jag att jag får en viss panik över det faktum att pappa mer och mer förpassas till minnenas landskap, mer än att vara levande. Han är inte längre verklig – han är en figur som bara existerar i min (och fleras) tanke- och känslovärld. Men han är inte fysisk, och det ger mig ett visst mått av panik, faktiskt. Jag kände aldrig så när mamma dog. Jag var så upptagen med att vara glad och lättad över att hon var död (på det fula viset, det fanns ingenting vackert eller kärleksfullt med mina känslor inför mammas död), och var bara glad ju mer tid som förflöt.

Well. All cred till dig som faktiskt orkade läsa ända hit. 🙂 Det var ambitiöst jobbat!

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet